frivillig enkelhet

Nu har IEA publicerat sin World Energy Outlook 2009. Kolla på den här grafen:

Nu menar alltså IEA att all ny produktion kommer att komma från icke konventionella källor som NGL och den berömda tjärsanden i Kanada.

IEA har successivt fått backa i sina prognoser de senaste åren från en prognos på 120 mbpd (WEO 2005) till årets 105 mbpd och ändå kommer rapporter om att IEA utsatts för påtryckningar att inte dra ner prognosen ytterligare.

The Guardian har pratat med en hemlig källa inom IEA:

Key oil figures were distorted by US pressure, says whistleblower

Svenska tidningar kopierar i princip The Guardians artikel rakt av:

Varning för energikris
“IEAs prognoser felaktiga”
“IEA ljuger om tillgången på olja”

Bra inlägg på Cornucopia: Kommentarer till World Energy Outlook 2009

Ny rapport från Aleklett m.fl. som såger WEO 2008: The Peak of the Oil Age

Affärsvärlden och Veckans Affärer verkar inte ha skrivit om det ännu, men det kommer säkerligen. Förhoppningsvis med lite mer egen analys. Jag hoppas verkligen att svenska medier börjar lägga mer tid och resurser på att bevaka energifrågan framöver, det behövs verkligen.

Det vi ser nu är ungefär det man kan förvänta sig. Gradvis ansluter sig fler och fler, ofta ovilligt, till synen av vi verkligen står inför en oljetopp. Det går liksom inte att blunda för fakta hur länge som helst.

Tidigare på Jonas hållbara blogg om peak oil:
Peak oil
Det rör på sig när det gäller oljan
Oljan och samhället: Maten
Oljan och samhället: Flyget
Oljan och samhället: Plast och kemikalier
Oljan och samhället: Bilen

Saxat från Stockholm Vattens hemsida:

På Stockholm Vattens två avloppsreningsverk bildas årligen cirka 76 000 ton avloppsslam. Slammet rötas (bryts ned i en syrefri miljö) tillsammans med fett från stadens fettavskiljare och en mindre mängd kvalitetssäkrat matavfall.

Vid rötningen bildas rötgas som är den rågas som sedan omvandlas till biogas. Genom att låta nedbrytningen ske kontrollerat kan biogasen samlas upp och stora mängder energi tas om hand.

Varje år bildas 76 000 ton slam som rötas och ger rötgas som sedan renas och blir biogas.

4,1 miljoner m³ gas blir bränsle

Det två reningsverken har idag kapacitet att tillsammans producera 8 miljoner kubikmeter biogas. I dagsläget produceras dock bara runt hälften, som är den mängd biogas Stockholm Vatten säljer. 4,1 miljoner m³ gas levereras varje år som fordonsbränsle till AGA Gas, SL och Fortum. Resterande rötgas som inte omvandlas till biogas används till uppvärmning och elproduktion.

En kubikmeter biogas motsvarar ungefär en liter bensin. 8 miljoner liter bensin låter ju ganska mycket, men sett i förhållande till Sveriges förbrukning 2008 på 4 929 554 kubikmeter bensin och 4 835 302 kubikmeter diesel kan alltså hela Stockholms avlopp bara ersätta lite mindre än 0,08 procent av den nuvarande förbrukningen av drivmedel. Självklart ska vi utvinna biogas ur vårt avlopp, men vi kommer aldrig kunna ersätta mer än en bråkdel av den bensin och diesel vi behöver för att hålla vår nuvarande bensin- och dieseldrivna transportapparat i gång.

För att hållbar konsumtion ska bli verklighet är det viktigt att minimera alla vardagliga resursflöden som i många fall är både onödiga och slösaktiga. Till skillnad från sovrummet som är ett rätt statiskt rum där det inte finns några naturliga resursflöden är badrummet fullt av olika flöden. Det finns dessutom en hel uppsjö av olika mer eller mindre miljöfarliga produkter att använda sig av. Gemensamt för nästan alla produkter är också att de är förbrukningsvaror som har en omedelbar miljöpåverkan.

Om man bortser från fast inredning (toalett, handfat, badkar, toalettskåp, osv) finns i vårt badrum handdukar, rengöringssvampar, trasor, schampoo, duschcreme, tvål, tandkräm, tandborstar, tandtråd, tandpetare, hudlotion, ansiktslotion, rakblad, rakborste, raktvål, bomullsrondeller, deodorant, parfymer, hårvårdsprodukter, sminkprodukter och nagelvårdsprodukter.

Handdukar är en sån produkt som håller väldigt länge om man köper kvalitet och sköter om dem på ett bra sätt. Tyvärr är det lätt att slarva med skötseln och sedan köpa nytt efter ett år bara för att det inte kostar så mycket. En del av sakerna går ganska enkelt att strunta i att använda. Rengöringssvampar exempelvis kan ersättas med en vanlig tvättbar trasa. När det gäller övriga produkter gäller det att köpa så stora förpackningar som möjligt för att minimera mängden förpackning per produkt.

Det man kan säga om de flesta produkterna är att de knappast kan betecknas som livsnödvändiga, men att det definitivt kan vara förenat med stora livsstilsförändringar att sluta. För de som använder mycket skönhetsprodukter är det förmodligen helt otänkbart att sluta med dem. För att tillgodose nåt slags grundbehov säger jag att en man behöver:

• Schampoo
• Duschcreme
• Tvål
• Deodorant
• Tandkräm
• Tandborste
• Tandtråd
• Rakblad
• Raktvål
• Rakborste
• Hudlotion

Med detta klarar man den personliga hygienen utan krusiduller och till den nivå som förväntas i vårt samhälle. Hur många hem har ett så tomt toalettskåp?

När det gäller övriga flöden handlar det om det vanliga: Inga bad i badkaret, korta duschar, stäng av vattnet när du tvålar in dig, både när du duschar och tvättar händerna.

Det finns gott om olika rengöringsmedel att använda för att hålla kaklet skinande. Jag är ingen expert på området men tycker att det för det mesta funkar fint med såpa.

Boken Tillväxtens sista dagar – miljökamp om världsbilder av Björn Forsberg har legat på min läslista en längre tid. Daniel på Livet efter oljan har redan skrivit ett långt referat av den. Börja med att läsa det för att få en sammanfattning av vad boken handlar om. Jag tänker här nedan komma med några kompletterande kommentarer som fastnade i mitt huvud under läsningen. Boken är väl värd att läsa för alla som har ett gryende intresse för hållbar utveckling. Som andra påpekat hade den vunnit på en fast redaktörshand, men likväl innehåller den otroligt mycket viktig information och sammanfattar många saker som jag själv funderat mycket på men inte satt på pränt.

Ekomodernismen
Den ekomodernistiska tanken är den naturliga förlängningen av modernismens framstegstanke. För ekomodernister är alla miljöproblem möjliga att lösa antingen med hjälp av tekniska framsteg, eller genom marknadsmekanismer. Ekomodernisten ser tillväxt i ekonomin inte bara som en nödvändighet för att ha ”råd” att lösa miljöproblemen utan en möjlighet till ny tillväxt, de ”gröna jobben”.

Jag hade aldrig hört uttrycket ekomodernism innan jag läste boken och det sammanfattar verkligen den tankeströmning som exempelvis en majoritet av alla politiker ansluter sig till.

Naturen är underordnad den ekonomiska utvecklingen
Det är svårt att hitta någon som inte säger sig vara en miljövän. Likväl är det så att när det ska prioriteras mellan naturen (en levande skog med biologisk mångfald) och ekonomi (jobb till folket) väljer de flesta att prioritera ekonomin. Väldigt få har vad naturen kan bära som utgångspunkt när de resonerar kring vilka ekonomiska aktiviteter som ska företas.

Vetenskapens instrumentella syn på naturen
Jag är själv väldigt naturvetenskapligt intresserad, ateist och har i allmänhet en stor tilltro till vad människan kan åstadkomma genom vetenskaplig forskning. Den moderna vetenskapen uppstod under upplysningen och utgjorde grunden till empirisk forskning och alla framsteg som den än idag leder till. På ett mer filosofiskt plan har dock vetenskapen en instrumentell syn på naturen som något som går att förstå och styra för att gagna människan maximalt. Frågan är dock om vi överskattar vår förmåga att kontrollera för alla okända faktorer när vi gör olika ingrepp i naturens funktionssätt?

Vem bejakar egentligen tillväxtsamhället?
Att den nuvarande ekonomiska världsordningen är marknadskapitalism som kräver ständig tillväxt för att fungera är knappast ett kontroversiellt påstående. Frågan är dock hur många som aktivt funderat på och kommit fram till att detta är den världsordning de vill bejaka? Hur många ser det bara som den ”naturliga” ordningen? Jag tror att i grunden är det viktigaste för de flesta människor att de har ekonomisk trygghet att sörja för sin familj, bejaka sina intressen och leva ett roligt och bekvämt liv. Jag känner inte speciellt många som aktivt propagerar för tillväxtsamhället för att de vill ha större konsumtionsutrymme. Varför har vi hamnat här?

Det finns en konflikt mellan hållbar utveckling och vår nuvarande livsstil
Om man lyssnar på ekomodernisterna är det inte vår livsstil som leder till miljöproblem. Visst har vi vissa miljöproblem idag, men med tillräcklig tillväxt i ”de gröna näringarna” kommer vi ha råd att satsa oss ur alla miljökriser. I verkligheten är det så att det finns en hård konflikt mellan hållbar utveckling och vår nuvarande livsstil. En hållbar utveckling kräver en radikal sänkning av konsumtionsnivån i den rika världen. Detta kräver, eh, att vi konsumerar mindre [sic!]! Denna målkonflikt är inte ens uppe till offentlig diskussion (den förfäktas bara på miljöbloggar i Internets utkanter), ekomodernismen härskar!

Jag antar att det har med det stundande klimatmötet i Köpenhamn att göra: DNs klimatkalkylator har återvänt! Jag har skrivit om denna typ av kalkylatorer tidigare och tog mig nu tid att göra om testet. Resultatet blev följande:

På rätt väg

Du orsakar mindre utsläpp än den genomsnittliga världsmedborgaren. På sikt måste du sänka nivån ännu mer.

Tips på hur du kan minska dina utsläpp

Ditt resultat:
3.3 ton växthusgaser / år

0.5 ton växthusgaser / år

2 ton växthusgaser / år

0.8 ton växthusgaser / år

Det är otroligt att mina 10-15 flygtimmar står för en så stor del av mina utsläpp. Jag kan fortsätta och äta ännu mer vegetariskt, men det absolut enklaste för att få ner mina utsläpp är att dra ner på flygandet. Tyvärr är det så att en stor del av flyget handlar om ”familjemil”, dvs resor hem till mina föräldrar och min syster i Norrbotten. Tydlig intressekonflikt…

DNs test är väldigt inriktat på ”bilen, biffen och bostaden” och tar inte alls upp övriga konsumtionsmönster som såklart också påverkar dina utsläpp. Jag tror att min verkliga nivå ligger högre än 3,3 ton / år. Likväl ger det en fingervisning om var jag ligger på skalan.

Gör testet själv och se hur du ligger till!

Uppdatering

Jag hittade Klimatkontot som verkar bygga på samma grundmaterial som DNs kalkylator (IVL) men är betydligt utförligare. Där fick jag följande resultat:

Mina CO₂e utsläpp

Bostad
5 av 5
1.7 ton CO₂e

Resor
7 av 7
2.3 ton CO₂e

Mat
5 av 5
1.3 ton CO₂e

Övrigt
2 av 2
0.0 ton CO₂e

Jag släpper totalt ut 5.2 ton CO₂e.

Tror att detta värde tyvärr är mer realistiskt än det DNs kalkylator kommer fram till.

Jag har funderat mycket den senaste tiden på hur ett liv med hållbar konsumtion egentligen skulle se ut och vilka förändringar vi skulle behöva göra i min familj för att nå dit. Den slutsats jag kommit fram till och som knappast kan betraktas som varken sensationell eller djup är helt enkelt att i de allra flesta fall låta bli att konsumera. Jag tänker börja med att rum för rum i hemmet titta på vad vi egentligen behöver konsumera för att leva ett bra liv.

I vårt sovrum finns det en säng och en sänggavel med plats för sänglampor och böcker. Det finns lite blommor i fönstret, en gardin, en rullgardin och en tavla på väggen. I sängen finns bäddmadrass, täcken, kuddar och sängkläder. Ibland när vi väntar gäster lägger vi på ett överkast och dekorationskuddar. En gammal stol står där som normalt är belamrad med överkast och kläder. På dörren hänger en klädhängare där morgonrockar och andra använda kläder hänger. På sänggaveln står en klockradio. Slutligen finns där även två garderober och en klädkammare fulla med kläder. Dem återkommer jag till i ett senare inlägg.

Jag tror att vårt sovrum är ganska representativt för vad som brukar finnas i ett sovrum. Vad man snabbt kan konstatera är att merparten av alla saker som finns i detta rum utan problem håller en lång tid om man sköter om dem. En säng håller 20-30 år utan problem. Bäddmadrasser behöver kanske bytas med tätare intervall, men själva sängen får man jobba hårt för att slita ut. Samma sak med sängkläder. När slet du ut några sängkläder senast? Överkast, dekorationskuddar, sänglampor. Allt detta håller väldigt lång tid, kanske en livstid. Om vi byter ut dem beror det inte på att de är utslitna utan snarare att de inte längre känns nya eller moderna.

Vägen till hållbar konsumtion i sovrummet handlar alltså om att nöja sig med det som redan finns där, inte köpa nytt på grund av modets nycker och endast köpa när något går sönder och inte går att reparera.

Daly talar i boken om begreppen ”tom värld” och ”full värld”. I den tomma världen är det kapital som skapats av människor som är den begränsande faktorn. Det är alltså vi själva som begränsar den ekonomiskt utvecklingen. I den fulla världen är det inte längre det mänskliga kapitalet som är den begränsande faktorn. I denna värld är det istället naturkapitalet som begränsar den vidare ekonomiska utvecklingen. När vi inte längre lever av avkastningen på naturkapitalet utan istället förbrukar det direkt biter vi den hand som föder oss och underminerar vår långsiktiga överlevnadsförmåga. För vad gör vi när det inte längre finns något naturkapital kvar?

Vi vet att ett flertal ekosystem redan idag är hotade till sin överlevnad på grund av människans överutnyttjande. Många fiskbestånd är nästan utplånade, regnskog skövlas och i takt med att de mänskliga ekonomiska aktiviteterna ökar lämnas allt mindre utrymme för övriga arter på jorden, arter som vi är beroende av för vår överlevnad.

Frågan är hur full världen har hunnit bli och hur mycket vi kan fortsätta att öka de ekonomiska aktiviteterna innan det börjar leda till synbara konsekvenser för flertalet?

DN har just nu en artikelserie om ekorrhjulet. Den påminner mycket om den som SvD gjorde hösten 2006. Jag har inte skrivit om frivillig enkelhet på länge men det beror mycket på att det blivit en rätt integrerad del av hur jag lever. Jag håller fortfarande på och minskar ner på mitt materiella innehav. Jag tillämpar fortfarande principen en in – två ut. Vid någon tidpunkt får jag nog gå över till en in – en ut, men där är jag inte ännu.

Jag har passat på att uppdatera sidan om frivillig enkelhet här på bloggen om någon som läser artiklarna i DN söker sig hit.

Jag har tidigare skrivit om att det ofta inte är våra prylars tekniska livslängd som bestämmer hur länge vi har kvar dem. Ofta handlar det om att något nytt och hett kommit som vi känner att vi måste ha istället. Om något går sönder reparerar vi det sällan utan köper nytt istället.

För två veckor sedan råkade min kära son tippa min bärbara dator i golvet med följden att raderatangenten gick sönder. Datorn fyller fyra år i dagarna och har tjänat mig väl. Den är fortfarande tillräckligt snabb för de saker jag använder den till och det kändes surt att behöva köpa en ny bara för en trasig tangent. Till min glädje visade det sig efter lite sökande på nätet att det inte var något problem att få tag på ett nytt tangentbord. Via HPs hemsida hittade jag servicemanualen som beskriver hur man monterar tangentbordet samt vilket reservdelsnummer det har. Via Europartsnordic beställde jag ett nytt för 262,48 kr + moms, som hittat. Nu väntar jag med spänning på att tangentbordet ska levereras så att jag kan montera det.

Med lite händighet och tillgång till Internet verkar det inte vara något problem att hålla liv i sina gamla prylar!

Ekonomen Nicholas Georgescu-Roegen kan sägas vara en av grundarna av disciplinen ekologisk ekonomi. Han är mest känd för sin bok The Entropy Law and the Economic Process. Jag har inte läst boken själv men Daly skriver mycket om Georgescu-Roegens idéer i Beyond Growth.

I den neoklassiska teorin illustreras ekonomins funktionssätt ofta med ett diagram där ekonomin är ett slutet system där varor och tjänster byts mot pengar i ett cirkulärt flöde.

Problemet är att det ser ut som att detta kan pågå i all oändliget. I verkligheten genererar dock ekonomiska aktiviteter avfall, vilket inte alls finns med i diagrammet. Det finns ”inputs”, ”outputs” (varor och tjänster) men inget ”waste”. Det faktum att ekonomiska aktiviteter faktiskt genererar avfall som påverkar miljön brukar kallas externa effekter. För att ta hand om dessa externa effekter försöker neoklassiska ekonomer att internalisera dem. Ett exempel på internalisering är utsläppsrätter där en marknad skapas för att prissätta utsläpp till miljön. Men hur vore det om den ekonomiska modellen redan från början inkluderade alla miljörelaterade externaliteter? Det är precis detta Georgescu-Roegen försöker göra när han kombinerar ekonomi och termodynamik.

Hans entropitimglas kan beskrivas så här:

För det första, timglaset är ett slutet system. Ingen sand kan komma in i eller lämna timglaset.

För det andra, ingen sand förstörs i timglaset, mängden är konstant. Detta är en analogi av termodynamikens första lag, summan av materia/energi är konstant.

För det tredje, sand flödar konstant från den övre delen av timglaset till den nedre. Sand i den nedre delen av timglaset har använt upp sin potential att falla och därmed göra arbete. Sand i den övre delen av timglaset har fortfarande potential att göra arbete.

I takt med att sand flödar från den övre till den nedre delen av timglaset ökar entropin (oordningen) i systemet. Detta är termodynamikens andra lag, entropin ökar över tid i ett slutet system.

”Solar stock” är den energi vi tar emot från solen. Denna energidepå kan betraktas som nästan oändlig, men har ett fast begränsat flöde.

”Terrestrial Stock” är energidepåer som lagrats på jorden genom åren (olja, kol och gas för att nämna några). Dessa energidepåer är ändliga, men har stort flöde (temoporärt).

Samhällen innan den industriella revolutionen levde av solens energidepå. Moderna industrisamhällen är beroende av att använda sig av energidepåerna på jorden för att kunna uppnå den mycket högre nivån av ekonomisk aktivitet.

Långsiktigt är det förstås omöjligt att ett samhälle är beroende av en begränsad resurs. Frågan är hur länge vi kan leva av de energidepåer som skapats på jorden under dess 4,54 miljarder år långa existens? Vilket ansvar har vi för kommande generationers energiförsörjning?