frivillig enkelhet

Jag är notoriskt dålig på att bara göra en sak i taget. Om jag ska äta sitter jag med näsan i något att läsa. När jag lagar mat har jag antingen på radion, eller tittar på något teveprogram. När jag tränar har jag musik eller prat i öronen. När jag cyklar till jobbet samma sak. Nu när jag är hemma med min son har jag ofta på något radioprogram i bakgrunden samtidigt som vi leker. När jag läser försöker jag fokusera hela min uppmärksamhet på texten, men det är svårt. Tankarna vandrar iväg.

Ju mer jag tänker på det desto tydligare blir det att jag nästan alltid håller på med minst två saker samtidigt. Ofta är det förstås skönt att kunna fördriva tiden samtidigt som jag gör något som jag tycker är tråkigt. Jag tror samtidigt att något går förlorat när jag inte är närvarande i den huvudsakliga verksamheten jag håller på med för stunden. Jag kan knappt minnas när jag satt ner i tystnad och koncentrerade mig på att äta: hur maten smakar, hur den känns i munnen.

Jag ska försöka bli mer medveten om detta och välja aktivt när jag fokuserar på något och när jag gör flera saker samtidigt.

Jag skrev förra veckan om konsumtionspyramiden. En annan konsekvens av att vi för varje år får högre och högre disponibel inkomst är att allt fler varor som tidigare var kapitalvaror istället blir konsumtionsvaror.

Om vi går tillbaka till början av 1900-talet var i princip allt förutom mat och andra förnödenheter kapitalvaror. Kläder och skor vårdades och togs om hand för att hålla så länge som möjligt. Möbler var något man köpte för livet. Bilar rullade så länge som möjligt. Det här var på den tiden man tvistade om arvegods istället för att se det som ett problem man var tvungen att göra sig av med.

Idag har vi kommit så pass långt att till och med våra bostäder börjar betraktas som konsumtionsvaror. Kök och badrum rivs långt innan de tjänat ut. Väggar målas om för att förnya. Möbler byts ut för att de inte längre passar.

Det går att komma med hur många exempel som helst, men jag ska komma till min poäng: Om vi ökar disponibel inkomst med 1,5 procent per år (i reala termer) kommer vi att ha fyra gånger mer pengar att röra oss med år 2100. Inte nog med det, år 2150 kommer vi att ha åtta gånger mer pengar jämfört med idag.

Om vi fortsätter att öka vår disponibla inkomst i ungefär samma takt som under 1900-talet kommer vi i under första delen av nästa århundrade att kunna betrakta alla varor som konsumtionsvaror.

Åker inte folk till gallerior och shoppar på helgerna mer nu jämfört med för tio år sedan?, frågade en vän nyligen. Jo, visst känns det så svarade jag. Antalet gallerior har ju i alla fall ökat explosionsartat de senaste decenniet.

SCB släppte för snart två månader sedan resultatet från sin återkommande tidsanvändningsstudie. Den genomförs vart tionde år och detta var tredje studien som publicerades. Fokus i medierapporteringen var väldigt mycket på obetalt hushållsarbete och vem som utför detta. Huvudsyftet med studien verkar också vara att fungera som data för jämställdhetspolitiken.

Hur ligger det till med shoppingen då? Om man tittar på senaste undersökningen har faktiskt kategorin “Inköp av varor och tjänster” minskat något jämfört med år 2000. Några saker man kan se är att tiden vi använder till att ta hand om våra barn totalt ökar något jämfört med 2000, men minskar jämfört med 1990. Tiden vi tar hand om andra fortsätter att minska. Vi lägger betydligt mer tid på att köpa än att ta hand om andra. Snittpersonen i Sverige lägger någonstans kring 3 timmar i veckan på inköp av olika slag.

 
Genomsnittlig tid för olika hemarbetsaktiviteter 2010, 2000 & 1990. Befolkningen 20-64 år. Alla veckodagar (Källa: SCB)

Om man tittar på hur vi fördelar vår fritid kan man se att social samvaro och läsning fortsätter att ta stryk på bekostnad av mediekonsumtion och hobbies.

Genomsnittlig tid för olika fritidsaktiviteter 2010, 2000 & 1990. Befolkningen 20-64 år. Alla veckodagar (Källa: SCB)

Jag tycker att staplarna är intressanta. Det är ett roligt tankeexperiment att sätta en stapel till noll och fundera på vad man skulle kunna göra med den tiden istället.

Se allt material om studien hos SCB. Det finns tabeller som delar upp på olika åldersklasser, småbarnsföräldrar, och så vidare.

Några artiklar från när studien publicerades:
Svenska män städar mer
Mer jämlikt hemarbete

Du handlar saker du behöver för din överlevnad, till exempel mat.

Du köper saker av varaktig art, till exempel bil eller hus.

Du shoppar saker som mestadels kan betraktas som lyxkonsumtion, till exempel kläder eller skor utöver det man behöver för att inte frysa.

Detta kallar jag konsumtionshierarkin.

För 60-70 år sedan såg konsumtionspyramiden ut så här:

Större delen av en familjs disponibla inkomst gick till att betala rena nödvändigheter. En normal familjs matkostnader utgjorde 50-75 procent av de samlade utgifterna.

Idag ser konsumtionspyramiden ut så här:

I takt med ökad disponibel inkomst går en allt mindre del till att betala för nödvändigheter och en allt större del till att shoppa. Enligt SCBs senaste statistik lägger snittfamiljen exempelvis 13 procent av sina utgifter på mat.

Den här utvecklingen kan man förstås se både positivt och negativt på. Å ena sidan är det skönt att inte hela inkomsten går till att ställa mat på bordet. Å andra sidan kan man ju fundera på hur det kommer sig att så många fortfarande har så mycket månad kvar i slutet av lönen?

Den gröna delen av pyramiden ovan kan du i stor utsträckning påverka vad du gör med. Där döljer sig en myriad av dagliga val kring hur du väljer att konsumera, eller avstå från att konsumera.

Glöm inte att pengar = livsenergi!

I gårdagens DN skriver Katarina Bjärvall en helsida om den digitala överbelastningen. Katarina kom ut med boken Var är du? tidigare i år. Jag har inte hunnit läsa den ännu, men den står på läslistan. Katarina hävdar i artikeln att det i Sverige idag inte finns någon kritisk debatt om hur den digitala uppkopplade verkligheten påverkar oss. Jag vet inte om det är så att det inte finns någon debatt. Jag tycker i alla fall att det diskuterats friskt kring middagsbordet hur absorberade många blir av sina smarta telefoner. Frågan är om det dras några djupare slutsatser?

Jag håller inte nödvändigtvis med om allt Bjärvall skriver, men att ha en öppen och kritisk diskussion om ämnet känns högst angeläget. Jag tror många kan känna igen sig i beskrivningen av att alla i familjen på kvällarna är fast vid sin skärm och interagerar med andra och inte med dem i familjen. Jag ser hur många står i parken och tittar på sina mobiler istället för att leka med sina barn. Jag gör det själv ibland.

Den största anledningen till att jag själv inte har skaffat någon smart telefon är att jag redan är Internetberoende och helt övertygad om att telefonen skulle sluka stora mängder tid varje dag på saker som jag egentligen inte vill ägna tid åt.

Läs artikeln och reflektera över:

• Hur påverkar det uppkopplade samhället mig? Vad är positivt? Vad är negativt?
• Kan jag minska på de negativa aspekterna genom en vaneförändring hos mig själv eller någon annan?
• Hur kan jag bättre utnyttja de positiva aspekterna?
• Har jag tänkt igenom hur jag ska förhålla mig till ny teknik och hur den påverkar mitt liv?

“Wow, den där tröjan har varit med ett tag”, utbrast en god vän när hon såg att jag hade på mig en tröja som jag köpte när jag hälsade på henne i början av 00-talet. “Det stämmer, visst kommer du ihåg var jag köpte den?”, svarade jag.

I takt med att vårt konsumtionsutrymme ökar blir prylarna i vårt liv allt mer anonyma. Det vi vet kommer att bytas ut inom kort bryr vi oss inte lika mycket om. Telefoner blir bruksföremål som ersätts så fort ekonomin tillåter. Kläder hänger vi in i garderoben och skickar till insamlingen med prislappen kvar. Allehanda ting införskaffas och placeras på rätt plats i våra smarta förvaringslösningar. Det behöver inte vara så!

Genom att aktivt välja vilka saker vi tar in i vårt liv återfår vi vårt personliga förhållande till dem. En tröja blir inte bara en tröja utan något som berättar en historia om vem du är och vad du gjort. Telefonen blir en god vän vars sällskap du vårdar och bryr dig om.

Med färre prylar att ta hand om vårdar vi dem bättre. Skavanker blir ett tecken på att vi brukat dem istället för en orsak att byta ut dem. Minnen av tidigare upplevelser väver in dem i vår egen livshistoria.