frivillig enkelhet

I gårdagens DN skriver Katarina Bjärvall en helsida om den digitala överbelastningen. Katarina kom ut med boken Var är du? tidigare i år. Jag har inte hunnit läsa den ännu, men den står på läslistan. Katarina hävdar i artikeln att det i Sverige idag inte finns någon kritisk debatt om hur den digitala uppkopplade verkligheten påverkar oss. Jag vet inte om det är så att det inte finns någon debatt. Jag tycker i alla fall att det diskuterats friskt kring middagsbordet hur absorberade många blir av sina smarta telefoner. Frågan är om det dras några djupare slutsatser?

Jag håller inte nödvändigtvis med om allt Bjärvall skriver, men att ha en öppen och kritisk diskussion om ämnet känns högst angeläget. Jag tror många kan känna igen sig i beskrivningen av att alla i familjen på kvällarna är fast vid sin skärm och interagerar med andra och inte med dem i familjen. Jag ser hur många står i parken och tittar på sina mobiler istället för att leka med sina barn. Jag gör det själv ibland.

Den största anledningen till att jag själv inte har skaffat någon smart telefon är att jag redan är Internetberoende och helt övertygad om att telefonen skulle sluka stora mängder tid varje dag på saker som jag egentligen inte vill ägna tid åt.

Läs artikeln och reflektera över:

• Hur påverkar det uppkopplade samhället mig? Vad är positivt? Vad är negativt?
• Kan jag minska på de negativa aspekterna genom en vaneförändring hos mig själv eller någon annan?
• Hur kan jag bättre utnyttja de positiva aspekterna?
• Har jag tänkt igenom hur jag ska förhålla mig till ny teknik och hur den påverkar mitt liv?

“Wow, den där tröjan har varit med ett tag”, utbrast en god vän när hon såg att jag hade på mig en tröja som jag köpte när jag hälsade på henne i början av 00-talet. “Det stämmer, visst kommer du ihåg var jag köpte den?”, svarade jag.

I takt med att vårt konsumtionsutrymme ökar blir prylarna i vårt liv allt mer anonyma. Det vi vet kommer att bytas ut inom kort bryr vi oss inte lika mycket om. Telefoner blir bruksföremål som ersätts så fort ekonomin tillåter. Kläder hänger vi in i garderoben och skickar till insamlingen med prislappen kvar. Allehanda ting införskaffas och placeras på rätt plats i våra smarta förvaringslösningar. Det behöver inte vara så!

Genom att aktivt välja vilka saker vi tar in i vårt liv återfår vi vårt personliga förhållande till dem. En tröja blir inte bara en tröja utan något som berättar en historia om vem du är och vad du gjort. Telefonen blir en god vän vars sällskap du vårdar och bryr dig om.

Med färre prylar att ta hand om vårdar vi dem bättre. Skavanker blir ett tecken på att vi brukat dem istället för en orsak att byta ut dem. Minnen av tidigare upplevelser väver in dem i vår egen livshistoria.

Under en genomsnittlig dag 2010 tittade den svenska TV-befolkningen 166 minuter, det vill säga två timmar och 45 minuter, på TV vilket är lika länge som förra året. Under vardagar (mån-tor) är den genomsnittliga tittartiden densamma som under 2009 (154 min), medan den har minskat med två minuter under både fredagar och söndagar. Under lördagar tittar den svenska TV-befolkningen 5 minuter mer på TV än under 2009.

Om du är som Svensson kommer du när du dör att ha tittat på teve i i sju år av ditt vuxna liv. Alla kommersiella kanaler är fyllda med reklam som påverkar dig att köpa saker du inte behöver. Det betyder att förutom den direkta tidsförlusten på sju år kommer du indirekt att arbeta ytterligare ett antal år för att ha råd med de saker som reklamen påverkat dig att köpa. Jag kan med säkerhet säga att genom att sluta titta på teve kommer du att få minst tio år av ditt liv tillbaka.

Vad skulle du göra om någon på din dödsbädd kom och sa “hej, vi hittade tio år extra åt dig i en garderob, men sen är det slut!”?

Stäng av teven och börja med att i stillhet fundera på vad ditt svar är på den frågan!

För lite inspiration kan ni titta på Clay Shirky.

(Det har varit ovanligt många besökare som hittat hit till bloggen de senaste dagarna. Jag hoppas ni finner något intressant att läsa och återkommer! Det är fantastiskt roligt med alla kommentarer ni skriver. Oavsett vad ni tycker är det intressant att höra hur ni resonerar.)

Jag lånade boken Slutkört av Lars Henriksson för ett tag sen. Jag förväntade mig en bok om bilismen och hur den påverkat samhällsutvecklingen under 1900-talet. Till viss del innehåller den också det. Kapitlet om hur det svenska samhället anpassades till bilen enligt amerikanska mått under 50- och 60-talen är intressant, men inte speciellt uttömmande.

Några intressanta statistiska fakta från boken:

• Hela 96 procent av alla sammanboende med barn har bil! Det förklarar varför vi så ofta möts av höjda ögonbryn när andra familjer får klart för sig att vi inte har någon bil.
• Bilen står still 96 procent av tiden! Jag har sett andra siffror som är något lägre, men oavsett är det otroligt hur mycket vi är beredda att betala för något som används så lite.

Tyvärr lider stora delar av boken av att författaren anlägger ett tydligt socialistiskt perspektiv på verkligheten. Beskrivningen av hur ledningen på Volvo jagar effektivitet är väl intressant som ett tidsdokument, men har inte så mycket med bilismen som sådan att göra. De lösningar som skisseras för att nå ett samhälle mindre beroende av bilen har också en socialistisk prägel.

Gabriella Håkansson recenserade boken i DN tidigare i år och jag delar i stort hennes uppfattning.

Vi behöver mer litteratur som tar frågan om bilismen på allvar och kommer med konkreta praktiska lösningar. Slutkört hör tyvärr inte till den kategorin.

Jag kommer ihåg att min morfar brukade hävdade att saker hade “patina”. Det börjar vara rätt många år sen jag hörde det ordet sist. För er som har glömt bort vad det betyder säger Rikstermbanken:

Definition: ytbeläggning eller ytbeskaffenhet som ger intryck av hög ålder.

Anmärkning: patina kan bildas genom kemiska reaktioner under inverkan av luft, vatten eller jord eller genom mekaniska processer, såsom nötning.

Vanligtvis pratar man om patina i samband med gamla oxiderade metallföremål, men även antika möbler som är nötta av tidens tand brukar man säga är “patinerade”. Uttrycket går förstås att använda i alla möjliga sammanhang. Min dator börjar exempelvis vara rätt patinerad. Färgen är snyggt bortnött där jag vilar vänsterhanden. Plasten på pekplattan är skönt blankpolerad.

Nu för tiden är saker ofta gjorda av material som ser riktigt fula ut när de blir nötta. Folierade möbler från IKEA är ett exempel. Jämför med en femtiotalsmöbel som du drar på lite olja på så den ser ut som ny. Kostnad går före hållbarhet.

Många saker hinner aldrig bli nötta innan vi slänger bort dem. Kläder och elektronik drabbas ofta av detta öde. Fullt fungerande och i bra skick skickar vi det till återvinning.

Jag vill slå ett slag för patinans återkomst:

Välj saker som åldras med värdighet! Ta hand om dem! Beröm andra för deras patinerade saker! Känn dig bekväm med prylar som inte är skinande nya! Dina vänner tycker sannolikt inte bättre om dig bara för att du har en iPhone 5 istället för en iPhone 4.

Jag har under mitt år med aktivt rensande blivit rätt bra på att släppa taget om saker jag inte använder och aldrig kommer att använda i framtiden. Det jag har absolut svårast att göra mig av med är mina böcker. Jag har ungefär två Billy fulla. Inte lite, inte jättemycket. En salig blandning av skönlitterärt och fakta. Gemensamt för de flesta är att jag aldrig kommer att läsa dem igen.

Jag har en idé om att mitt bibliotek på sikt endast ska bestå av sådant jag antingen läser regelbundet, eller vet att jag kommer läsa i framtiden. Genom att jag numera lånar allt jag läser först och överväger varje köp ordentligt känner jag mig trygg i att det inte kommer att öka i omfång allt för snabbt. I snitt skulle jag säga att det är ett par om året jag läser som är så bra att de platser i mina framtida hyllor. För alla övriga räcker det gott att de finns med på min lista över det jag läst.

Mitt problem är hur jag ska göra mig av med allt som inte platsar. Det är till större delen god litteratur, men inte tillräckligt bra för en permanent plats. Att göra en storrensning känns som ett oöverstigligt hinder, även om jag är övertygad om att jag inte skulle ångra det i efterhand. Min nuvarande metod är att rensa ett par i veckan. Hittills har jag inte saknat något och jag kommer knappt ihåg vad det är som försvunnit.

Jag vet inte vad det är med just böcker som gör det svårare att skiljas från dem jämfört med annat. Är det tiden man investerat i att läsa dem? Hur det ser ut i bokhyllan? Rädslan att ge bort något man kommer att sakna i framtiden?

Med nuvarande takt tar det nog ungefär ett år innan jag gjort mig av med allt. Vi får se hur det går.