Plastpåsen har haft det kämpigt på sistone. Ett flertal städer runt om i världen har infört förbud mot att släpa hem varorna från matbutiken i något annat än en politiskt korrekt tygpåse. Andra skurkar som passerat revy på scenen den senaste tiden är den gamla hederliga glödlampan, det strilande duschmunstycket och hemelektroniken i viloläge. Samtliga av dessa skurkar rankar högt på listan när det är dags att ta itu med det här att tänka på miljön.
Det som plastpåsen, glödlampan, duschmunstycket och den vilande hemelektroniken har gemensamt är att vi kan eliminera dem utan större uppoffring. Plastpåsen byts mot tyg, glödlampan mot lågenergilampa, duschmunstycket mot ett snålspolande och hemelektroniken sätts på en förgreningsdosa med strömbrytare. Visst, vi måste komma ihåg att ta med tygpåsen till affären och att slå av strömbrytaren när vi går och lägger oss, men bortsett från det så är allt precis som förut. (Lite sämre tryck i duschen, men det vänjer man sig vid.)
När vi ägnar oss åt aktiviteter som dessa så engagerar vi oss i något som jag kallar miljöteater. Synliga handlingar som inte gör någon egentlig nytta lurar oss att tro att vi gjort vårt för miljön. Sanningen är tyvärr att det räcker att ta bilen hem från butiken för att radera ut den miljövinst som tygpåsen åstadkom.
frivillig enkelhet 