frivillig enkelhet

Jag har tidigare skrivit om att det ofta inte är våra prylars tekniska livslängd som bestämmer hur länge vi har kvar dem. Ofta handlar det om att något nytt och hett kommit som vi känner att vi måste ha istället. Om något går sönder reparerar vi det sällan utan köper nytt istället.

För två veckor sedan råkade min kära son tippa min bärbara dator i golvet med följden att raderatangenten gick sönder. Datorn fyller fyra år i dagarna och har tjänat mig väl. Den är fortfarande tillräckligt snabb för de saker jag använder den till och det kändes surt att behöva köpa en ny bara för en trasig tangent. Till min glädje visade det sig efter lite sökande på nätet att det inte var något problem att få tag på ett nytt tangentbord. Via HPs hemsida hittade jag servicemanualen som beskriver hur man monterar tangentbordet samt vilket reservdelsnummer det har. Via Europartsnordic beställde jag ett nytt för 262,48 kr + moms, som hittat. Nu väntar jag med spänning på att tangentbordet ska levereras så att jag kan montera det.

Med lite händighet och tillgång till Internet verkar det inte vara något problem att hålla liv i sina gamla prylar!

Ekonomen Nicholas Georgescu-Roegen kan sägas vara en av grundarna av disciplinen ekologisk ekonomi. Han är mest känd för sin bok The Entropy Law and the Economic Process. Jag har inte läst boken själv men Daly skriver mycket om Georgescu-Roegens idéer i Beyond Growth.

I den neoklassiska teorin illustreras ekonomins funktionssätt ofta med ett diagram där ekonomin är ett slutet system där varor och tjänster byts mot pengar i ett cirkulärt flöde.

Problemet är att det ser ut som att detta kan pågå i all oändliget. I verkligheten genererar dock ekonomiska aktiviteter avfall, vilket inte alls finns med i diagrammet. Det finns ”inputs”, ”outputs” (varor och tjänster) men inget ”waste”. Det faktum att ekonomiska aktiviteter faktiskt genererar avfall som påverkar miljön brukar kallas externa effekter. För att ta hand om dessa externa effekter försöker neoklassiska ekonomer att internalisera dem. Ett exempel på internalisering är utsläppsrätter där en marknad skapas för att prissätta utsläpp till miljön. Men hur vore det om den ekonomiska modellen redan från början inkluderade alla miljörelaterade externaliteter? Det är precis detta Georgescu-Roegen försöker göra när han kombinerar ekonomi och termodynamik.

Hans entropitimglas kan beskrivas så här:

För det första, timglaset är ett slutet system. Ingen sand kan komma in i eller lämna timglaset.

För det andra, ingen sand förstörs i timglaset, mängden är konstant. Detta är en analogi av termodynamikens första lag, summan av materia/energi är konstant.

För det tredje, sand flödar konstant från den övre delen av timglaset till den nedre. Sand i den nedre delen av timglaset har använt upp sin potential att falla och därmed göra arbete. Sand i den övre delen av timglaset har fortfarande potential att göra arbete.

I takt med att sand flödar från den övre till den nedre delen av timglaset ökar entropin (oordningen) i systemet. Detta är termodynamikens andra lag, entropin ökar över tid i ett slutet system.

”Solar stock” är den energi vi tar emot från solen. Denna energidepå kan betraktas som nästan oändlig, men har ett fast begränsat flöde.

”Terrestrial Stock” är energidepåer som lagrats på jorden genom åren (olja, kol och gas för att nämna några). Dessa energidepåer är ändliga, men har stort flöde (temoporärt).

Samhällen innan den industriella revolutionen levde av solens energidepå. Moderna industrisamhällen är beroende av att använda sig av energidepåerna på jorden för att kunna uppnå den mycket högre nivån av ekonomisk aktivitet.

Långsiktigt är det förstås omöjligt att ett samhälle är beroende av en begränsad resurs. Frågan är hur länge vi kan leva av de energidepåer som skapats på jorden under dess 4,54 miljarder år långa existens? Vilket ansvar har vi för kommande generationers energiförsörjning?

Paul Ehrlich	Julian Simon

Paul Ehrlich är en miljökämpe som blev känd för en bredare allmänhet när han 1968 publicerade boken The Population Bomb. I boken hävdade han att utan radikala åtgärder skulle hundratals miljoner människor svälta till döds under 1970- och 1980-talen på grund av den växande befolkningen. I grunden handlar Ehrlichs syn om att jorden inte kan förse en växande befolkning med tillräckliga resurser i oändlighet. Ehrlichs syn utmanades av ekonomen Julian Simon som menade att uppkomna begränsningar av naturresurser går att åtgärda genom mänsklig list, substitut och tekniska framsteg. Som bevis för sitt påstående framförde Simon att i det långa loppet har priserna på råvaror varit stabila eller sjunkande. Simon skrev i sin bok The Resourceful Earth publicerad 1984 "Det finns inget övertygande skäl att tro att världsmarknadspriset på olja kommer att stiga under kommande decennier. Tvärtom, priserna kan i själva verket sjunka under nuvarande nivåer."

Simon slog 1980 vad med Ehrlich om vad priset på fem utvalda metaller skulle vara tio år senare. Ehrlich valde metallerna koppar, krom, nickel, tenn och tungsten. Simon trodde att priserna skulle gå ner, Ehrlich att de skulle gå upp. När det 1990 var dags att avgöra vadet hade priset på alla fem metaller sjunkit. Det finns en bra artikel på Wikipedia om det hela som är intressant att läsa.

I grunden handlar vadet om två olika synsätt där det ena går ut på att vi inte behöver oroa oss för brist på råvaror och det andra att det finns en gräns för vad jorden klarar av att bära och att vi närmar oss den gränsen. Kännetecknande är att det ofta är ekonomer som företräder det första synsättet och naturvetare det andra.

Vilket synsätt tror du är det rätta?

Normalt menas med kapital de beständiga strukturer som människor etablerat genom investeringar, till exempel maskiner, hus, fordon och så vidare. Kapitalet förslits över tid och nyinvesteringar är nödvändiga för att bibehålla en given nivå av anskaffat kapital i ekonomin. Investeringarna i sig består av mänskligt arbete och transformation av diverse naturresurser till den färdiga kapitalvaran. Naturresurserna går grovt att dela in i förnybara (ex. skog, spannmål) och ickeförnybara (ex. malm, olja). I den neoklassiska ekonomiska teorin kan en obegränsad mängd av naturresurser göras tillgängliga via prismekanismen. Om efterfrågan är hög stiger priset och det blir ekonomiskt gynnsamt att öka produktionen. Någon faktiskt begränsning av vad som går att producera räknar man inte med, är priset bara tillräckligt högt går det att producera vilka kvantiteter som helst. (Naturligtvis inte omedelbart, men över tid)

Daly menar att utvinning av ickeförnybara naturresursern alltid ska ses som förbrukning av kapital och aldrig som en investering. Endast aktiviteter för att säkra produktionsförmågan av förnybara naturresurser är enligt det synsättet att betrakta som investeringar. De förnybara resurserna får endast utvinnas i en sådan omfattning att den långsiktiga avkastningen inte riskeras.

Utvinning av exempelvis järnmalm är med Dalys synsätt alltså alltid förbrukning av kapital och utvinning av exempelvis skog får bara ske i sådan omfattning att det för evig tid är möjligt att utvinna samma mängd skog, annars är även detta förbrukning av kapital.

Den stora skillnaden i synsätt mellan de ekologiska ekonomerna och en neoklassisk ekonom är alltså att de förra menar att det finns en faktiskt gräns för hur mycket naturresurser vi kan utvinna med bibehållen avkastning. En neoklassisk ekonom menar däremot att det inte finns någon sådan gräns utan att resurserna är obegränsade.

Personligen förstår jag inte hur neoklassikerna kan resonera på det sätt de gör. För mig är det uppenbart att det finns en begränsning av vilka kvantiteter av olika naturresurser vi kan utvinna. Om man tror på en sådan begränsning är det också omöjligt att tro att evig tillväxt är möjlig.

Dalys kritik mot det neoklassiska synsättet går ut på att den ekonomiska teorin måste innefatta naturens begränsningar. Problemet är att bara att om man gör det så faller hela den neoklassiska teorin i bitar eftersom den bygger på att det inte finns några begränsningar.