frivillig enkelhet

Nästa lördag är det åter igen dags för Earth Hour. Earth Hour är ett jippo som anordnas av WWF där alla människor uppmanas att mellan 20.30-21.30 lokal tid släcka ljuset för att visa för jordens politiker att de ska agera för att stoppa den globala uppvärmningen. Earth Hour faller klockrent in i kategorin miljöteater, genom att utföra en symbolhandling får vi det att se ut som att vi bryr oss samtidigt som vi sedan kan fortsätta precis som tidigare. Man kan anta att många kommer att bruka stearinljus under denna timma för att inte famla fram i totalt mörker. Värt att känna till är att ett stearinljus är 71 gånger mindre energieffektivt än en glödlampa och 357 gånger mindre energieffektivt än en lågenergilampa.

Jag är böjd att hålla med George Monbiot som i boken Heat skriver så här:

But the thought that worries me the most is this. As people in the rich countries – even the professional classes – begin to wake up to what the science is saying, climate-change denial will look as stupid as Holocaust denial, or the insistance that AIDS can be cured with beetroot. But our response will be to demand that the government acts, while hoping that it doesn’t. We will wish our governments to pretend to act. We get the moral satiscfaction of saying what we know to me right, without the discomfort of doing it.

My fear is that the political parties in most rich nations have already recognized this. They know we want tough targets, but that we also want those targets to be missed. They know that we will grumble about their failure to curb climate change, but that we will not take to the streets. They know that nobody ever rioted for austerity. (Detta är faktiskt inte sant, se denna grupp människor! Min kommentar.)

Mitt tips är att du behåller lampan tänd under Earth Hour och istället funderar fram och skriver ned tre vanor som du ska förändra under detta år som gör att du lever ett mer hållbart liv. Förslag på områden:

• Transporter
• Mat
• Bostaden
• Semestern
• Kläderna
• Elektroniken

När klimatlarmet var som starkast under hösten 2006 och våren 2007 hade alla stora dagstidningar påkostade temasidor om ämnet. DN direktlänkade från sin förstasida och där fanns bland annat ett test för att undersöka sin egen klimatsmarthet. Efter ett år av köpstopp och livsstilsförändringar tänkte jag att det var dags att göra om testet för att se hur jag ligger till. Till min förvåning fann jag att testet försvunnit!? Jag har skrivit till DN för att höra efter vad som hänt. Jag provade att använda några andra klimatkalkylatorer:

• IVL 2,1 ton per år
• WWF 8,2 ton per år

Jag vet inte men jag gissar att sanningen ligger någonstans mitt emellan. Jag vill minnas att jag låg på 3,x ton per år i DNs kalkylator. Vi får se vilket resultat jag får om den återkommer.

Jag vet vad det är som drar upp. Det är maten (fortfarande kött om än mindre än för ett år sedan) och flyget. Förvisso bara inrikes, men det blir ändå 10-15 timmar per år vilket blir ett ton CO2.

I larmets kölvatten publicerade IPCC sin synthesis report i december 2007. På 52 sidor sammanfattas allt som WG 1-3 kommit fram till i sina tidigare rapporter. Väl värt att läsa om ni inte redan gjort det.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur vår syn på kvalitet har förändrats genom tiderna. Att vi tidigare köpte kvalitetsvaror som höll länge, men numera köper vi bara skräp som går sönder hela tiden. När jag funderade på detta lite till kom jag fram till att jag kan inte minnas när något gick sönder för mig sist. Dyrt eller billigt, det mesta håller ihop rätt bra nuförtiden (iPods är undantaget som bekräftar regeln). Begreppen teknisk och estetisk livslängd skiljer helt enkelt på när en vara går sönder och när den anses förbrukad ur ett estetiskt perspektiv. Båda anledningarna leder till kassering.

Att överhuvudtaget prata om dessa två begrepp är ett relativt nytt fenomen. Det var på 1920-talet när massproduktionen kom igång på allvar men inte följdes av en motsvarande masskonsumtion som företagen började fokusera på att få ner den estetiska livslängden. Begreppet planned obsolescence härstammar från denna tid och är lika aktuellt idag. Det handlar helt enkelt om att konstruera produkter med en optimal livslängd, inte baserat på vad som är tekniskt möjligt utan för att maximera företagets vinst. Det mest extrema exemplet på kort planerad livslängd torde vara klädföretagen som kan ha en produktcykel som inte är längre än 6-12 veckor.

Reklam spelar naturligtvis en viktig roll när det gäller att hammra in i oss att det vi köpte igår inte duger idag. Vi ska inte fokusera på huruvida produkten fortfarande uppfyller våra behov, utan om den är tillräckligt snygg, fräsch eller häftig.

Det är när jag står där vid återvinningsstationen i färd att slänga en fullt fungerande pryl som tankarna snurrar igång. Varför ska jag slänga det här? Den fungerar ju alldeles utmärkt! Men sen övertygar jag mig själv: Den börjar ju se lite sliten ut, visst ska jag unna mig en ny!

Nu har jag i alla fall bestämt mig för att bruka mina saker tills deras tekniska livslängd är slut. Så länge de fyller mina behov blir de kvar i min ägo. Mobiltelefonen och datorn får ett nytt batteri och några års livsrespit. Kläderna brukas tills de är utnötta. Tråkigt? Kanske det, men bra för miljön och plånboken.

Läs artikeln om planned obsolescence på Wikipedia, det är väl värd tiden.