frivillig enkelhet

Jag blir allergisk av att sitta i bilkö, tycker att bilarna prioriteras alldeles för högt i stadens och i allmänhet bullrar och är i vägen. Likväl plöjer jag biltidningar och älskar att diskutera bilar med andra intresserade. Jag brukar  säga att jag gillar bilar, men inte bilism. Ett motsägelsefullt beteende från en miljöintresserad, men så är det att vara människa.

SvD Motor (ett förtäckt annonsblad med några sidor redaktionellt material som ursäkt) intervjuar varje lördag en kändis om deras bil. Denna vecka har turen kommit till Martin Timell:

Biltokige tv-personligheten Martin Timell byter bil åtminstone vartannat år. I fjol slog han två flugor i en smäll och köpte en Audi A6 och en Audi A3 – efter att ha prutat ned priset förstås.

[…]

– Vadå tåget? Om jag ska till ­exempel till Åre kan jag inte ta ­tåget för då vet jag ju aldrig om jag kommer fram.

[…]

Normalt kör han närmare 3 000 mil per år. För att kompensera sitt dåliga klimat­samvete drar han hellre ned temperaturen i hemmet än tar ­tåget när han ska ut på jobb. [sic!]

[…]

Innan han slog till på två Audi ägde han en Lexus, men trots att det var en miljöbil drog den mer än vad hans nuvarande Audi A6 drar. Martin Timell säger sig vara väldigt miljömedveten (min kursivering), men trots det var en gasbil inget alternativ.

Jag säger: Gasen i botten, Martin!

Det finns en växande rörelse i Sverige som talar om att ställa om. Exakt vad det är som ska ställas om är inte helt klart, men av det jag läst verkar det handla om att man vill gå mot en mer decentraliserad civilisation med mindre självförsörjande samhällen. Ett exempel skulle kunna vara att samhället är självförsörjande med mat.

Jag ska läsa på lite bättre, men jag tycker det verkar som att de som är inblandade i denna rörelse bortser från de enorma skalfördelar vi har i dagens samhälle med den långt drivna specialisering som vuxit fram under den industriella revolutionen. Att gå tillbaka till ett mer decentraliserad samhälle skulle leda till en radikalt lägre materiell levnadsstandard som jag tror få är beredda att acceptera, om det inte är enda alternativet för att överleva. Det räcker med att läsa exempelvis Godnatt, Jord av Ivar Lo-Johansson för att få en bild av hur det var att leva i Sverige på den tiden merparten av befolkningen brukade jorden och det låter inte som ett lockande liv.

Det stora lyftet i levnadsstandard under 1900-talet kommer från att idag arbetar mindre än två procent av Sveriges befolkning i jordbruket. I början av 1900-talet var den siffran ungefär femtio procent. Förvisso skulle ett decentraliserat jordbruk idag kunna vara mer mekaniserat än för hundra år sedan, men fler händer i jordbruket betyder färre händer i andra näringar vilket direkt slår mot vad vi skulle ha råd med i form av storlek på bostäder, bilar och annat.

Jag tror inte att det här är den utveckling vi kommer att se framöver. Jag tror att det industriella jordbruket kommer fortsätta att utvecklas med exempelvis ekologiska metoder kring återföring av näringsämnen och elektrifiering av jordbruksmaskinerna för att minska den fossila energiåtgången i takt med att oljan blir dyrare.

Det är möjligt att jag missförstått transitionrörelsens mål, återkommer med mer när jag läst in mig lite bättre.