frivillig enkelhet

Forskare vid Monash University har gjort en bränslecell där de bytt ut platina mot gore-tex.

The same way as waste vapour is drawn out of this material to make hikers more comfortable to less prone to hypothermia, so it is able to ‘breathe’ oxygen into our fuel cell and into contact with the conductive plastic – Dr Winter-Jensen

Platina är en väldigt ovanlig och därför dyr metall som hittills använts i bränseceller.

The cost of the platinum component alone of current fuel cells for a small car with a 100kW electric engine is more than the total cost of an 100kW gasoline engine. Also current annual world production of platinum is only sufficient for about 3 million 100kW vehicles, less than one-twentieth of the current annual global production of vehicles.

Ett av problemen med väte som drivmedel i transportsystemet har varit att själva bränslecellen är enormt dyr att producera, bland annat på grund av platinabehovet. Det kvarstår fortfarande många problem att lösa vad gäller framställning, lagring och transport av väte, men om detta stämmer kanske ett av problemen kommit närmare sin lösning. Fortsättning följer!

Läs hela nyheten här. Nyheten uppsnappad hos Robert Rapier.

Nu har jag läst Mattias Hagbergs bok Skräp som jag skrivit om tidigare. På Mattias blogg finner man hans kommentarer kring läsarreaktioner och recensioner, väl värt att läsa.

Boken är kort och lättläst. Sakligt och utan krusiduller beskriver Hagberg hur det går till i tillväxtbranschen avfallshantering. Hela avfallsbranschen bygger för större volymer i framtiden, samtidigt som företrädare avsäger sig ansvaret för att minska mängden avfall. Det är deras levebröd det handlar om.

På ett naturligt sätt väver Mattias in historiska referenser i texten som hjälper till att förklara varför vi har hamnat där vi hamnat. Till exempel hur sopnedkastet var dåtidens rationella lösning på avfallsproblemet.

Gemensamt för de flesta som intervjuas är att de inte ser minskad konsumtion som lösningen på sopproblemet. Den eviga tillväxtens omöjlighet är den ständigt närvarande elefanten i rummet som ingen vill kännas vid. Alla med intellekt och logisk slutledningsförmåga begriper att i en begränsad värld är evig tillväxt en fysisk omöjlighet. Visst kan vi förlänga tillväxtåldern genom att effektivisera energi- och råvaruanvändning, men till syvende och sist finns det en begränsad mängd atomer här på jorden som vi har till vårt förfogande i form av olika råvaror.

Trots att bokens referenslista ryms på sista sidan fick jag flera nya böcker att läsa. Lubbe Nordströms Lortsverige har jag hört talas om tidigare, Elin Wägner kanske i någon passus men jag har inte läst hennes bok Väckarklocka. Fred Hirschs bok Tillväxtens sociala gränser (på engelska här) ligger redan reserverad på Hornstulls bibliotek!

Det är en fin bok som Mattias Hagberg skrivit och jag hoppas att många människor läser den och reflekterar över budskapet och sitt eget konsumtionsbeteende. Själv kommer jag köpa ett exemplar så fort mitt köpstopp är över, ge bort det och uppmana mottagaren att skicka den vidare till någon annan efter läsning.

Efter att en kompis frågat om vi ville följa med på Vegomässan åkte vi igår till Kungsholmen i Stockholm för ett besök. När vi kom fram till Enskilda Galleriet vid 14.00 ringlade sig kön lång längs Kronobergsgatan.  Vi bestämde oss för att gå en sväng till Västermalmsgallerian för att återkomma senare. När vi kom tillbaka vid 15.30 var kön något kortare men fortfarande massiv. Vi ställde oss snällt sist och det rörde sig ganska snabbt framåt. Efter c:a 30 minuter fick vi betala och träda in i Galleriet.

Där inne var det trångt, trångt. Ett större rum utgjorde hela mässan med bord längs väggarna och i en fyrkant i mitten. Folkmängden gjorde det svårt att ens se vad de olika utställarena erbjöd för något. Vi smakade i alla fall på en väldigt god linssoppa från Seyhmus och en smarrig vegoburgare från Nutana. En kort pratstund med Veganrunners blev det också. Just innanför dörren ställde Vegoguiden ut, en webbplats som strävar efter att bli landets bästa guide för att äta vegetarisk mat på restaurang. Djurrättsalliansen anordnade mässan och det syntes då en stor del av utställarna var relaterade till djurrätt.

Det generella budskapet bland alla var självklart att vi i framtiden ska äta mer vegetarisk mat, både för djurens och planetens skull.

Trångt, trångt…

Dessa kängor salufördes som "vegetarian shoes"…

Nutana bjöd på sina goda köttersättningsprodukter.

Sammantaget var det tyvärr för trångt för att göra det till en bra mässupplevelse. Det var helt enkelt svårt att se vilka som ställde ut! Jag hade hoppats på fler matutställare än vad som fanns. Totalt besökte 2500 personer mässan under dagen, förhoppningsvis hittar arrangörerna en större lokal till nästa gång.

ekoSTHLM är en guide till ekologiska mat- och smakupplevelser i Stockholm. Om du vill läsa den nya utgåvan kan du ladda ner den här. Om du vill ha den i pappersformat kan du läsa här var den går att hämta. Guiden produceras av Ekologiska Lantbrukarna, en organisation som representerar lantbrukare i Sverige som producerar livsmedel med ekologiska metoder.

Lester R. Brown är en riktigt långväga miljöskribent och debattör. Han har bland annat startat World Watch Institute och Earth Policy Institute. Han har skrivit en rad böcker på miljöområdet, senaste tiden har han ägnat att skriva och uppdatera boken Plan B som nu utkommit i den tredje versionen: Plan B 3.0: Mobilizing to save civilization.

Lester är om inte fullfjädrad alarmist så åtminstone en av de går längst i sin kritik av den nuvarande samhällsordningen och vad som han anser måste göras för att nå en hållbar utveckling.

Lucas tipsade om att Lester skulle besöka Stockholm för att introducera den svenska översättningen av Plan B 3.0 – Uppdrag rädda jorden. Jag begav mig till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm för att höra vad han hade att säga.

Lester föreläser

Ett trettiotal personer hade samlats för att lyssna på föredraget. Lester började med att berätta om vad som skulle hänta om isen på Grönland smälter (havsnivån stiger sju meter) eller Himalayas glaciärer försvinner (all konstbevattning av jordbruksmark i Indien och Kina omöjliggörs). Han sa att utmaningen nu är att stabilisera halten CO2 i atmosfären så snabbt som möjligt för att sedan sänka den. För att nå detta menar han att vi måste minska mängden utsläpp av växthusgaser med 80% innan år 2020, ett otroligt tufft mål.

Han pratade om klimatfrågans globala perspektiv. Det spelar ingen roll om det är ris- eller veteskörderna i Asien som minskar. Vi handlar livsmedel på en global marknad vilket betyder att hela världen drabbas.

Efter denna dystra inledning ägnade han en lång stund åt att tala om de stora insatser som nu trots allt är på gång. Bland annat om stora vindprojekt, plug-in hybrider och annat. Han menade att storleken på dessa projekt är större än vad man vågade tro bara för något år sedan. Han nämnde bland annat den vindfarm i Texas på 4000 MW som oljemannen T. Boone Pickens håller på att bygga.

Han nämnde Plan Bs huvudmål:

• Stabilisera klimatet
• Stabilisera folkmängden
• Utplåna fattigdomen
• Återställa jordens ekologiska system

Efter föredraget svarade han på publikens frågor. Den första frågan var vilken syn han har på  kärnkraft. Lester menade att om man räknar in alla kärnkraftens kostnader från byggnation, hantering av avfallet och nedmontering av förbrukade reaktorer är inte kärnkraften ekonomiskt gångbar. Som ett bevis för detta nämnde han att när Thatcher privatiserade energibranschen i Storbrittanien lyckades hon inte bli av med kärnkraftverken ens när hon försökte ge bort dem gratis. Han menade att kärnkraftindustrin hela tiden försöker föra över stora delar av kostnaden till skattebetalarna genom att exempelvis slutförvaring sker i statlig regi.

Nästa fråga kom från en yngre man som undrade om han skulle ägna sig åt att försöka begränsa klimatförändringarnas effekter (mitigation) eller att hjälpa till med anpassning (adaptation). Lester svarade att han helt klart såg begränsning som vägen att gå helt enkelt för att det är mycket billigare. Kostnaden för att exempelvis flytta på hundratals miljoner människor vid kusterna när havet stiger är mycket större än att begränsa mängden växthusgaser vi släpper ut.

Tyvärr förde jag inga anteckningar och kommer därför inte ihåg allt som sades, men ovanstående kan sägas vara en grov sammanfattning.

Lester signerar ett exemplar av Plan B 3.0 – Uppdrag rädda jorden

Tiden går fort! Köpstoppet under semestern i juli förflöt utan större missöden. Vi höll oss mestadels hemmavid och spenderade dagarna antingen på gården eller stranden. Inga stora köpstoppsutmaningar där. Jag gick en runda på Clas Ohlson i Piteå och fick några  köpimpulser på helt meningslösa tekniksaker. Att låta bli var dock inget större problem. Under ett besök i Luleå drabbades jag av riktigt köpbegär. Dels fanns det snygga sneakers till kraftigt rabatterat pris, dels ankelstrumpor som är snygga när man har kortbyxor på sig. Jag stod emot och tänkte att om jag klarat mig utan det hittills så går det säkert en säsong till.

Sommaren betyder mycket tid för läsning vilket avspeglade sig på bloggen där det blev bokrecensioner för hela slanten. Jag skrev om oljan och samhället ur några olika infallsvinklar och avslutade mina serier om Lev enklare och Your money or your life.

I augusti vet jag inte riktigt vad som hände. Jag skolade in sonen på förskolan och började jobba. Några inlägg på bloggen blev det knappt. Jag annonserade dock skapandet av www.frivilligenkelhet.se som för övrigt nu fyllts på med det relevanta innehållet från den här bloggen. Framöver kommer inlägg relaterade till frivillig enkelhet att postas där och här blir det mer fokus på konsumtion, energi och miljö.

Nu är jag tillbaka i arbetsvardagen och jag tror inte att det blir något större problem att klara spurten fram till nyår. Jag har aldrig tröstshoppat när jag är stressad vilket förstås skulle kunna vara ett problem. Jag ska fundera på hur julklapparna ska lösas utan att jag gör undantag och köper till precis alla.

Undantag för mig under den sjunde och åttonde månaden

Kan inte komma på att jag gjort något undantag.

Undantag för familjen den sjunde och åttonde månaden

Presenter! Ständigt dessa presenter!

Prylbehov just nu

Min skäggtrimmer har lagt av igen. Ska se om den går att laga eller om det blir till att köpa en ny… Sen är jag lite sugen på att köpa ett nytt grafikkort till vår mediacenterdator för att kunna titta på HD-kanaler. Men det kan vänta, vi har bara SVT HD ändå. Strumporna fortsätter att gå sönder på löpande band…

I ganska många amerikanska thrillers, tv-serier och skräckfilmer fastnar personer med diverse kroppsdelar i kökets avfallskvarn. Normalt är den installerad som ett separat hål i diskbänken, eller sammankopplad med avloppet från diskhon. Avfallskvarnar har lyst med sin frånvaro i Sverige och jag kan inte dra mig till minnes att jag sett en enda någonstans under mitt trettioåriga liv.

Det finns flera fördelar med en avfallskvarn: volymen avfall som måste transporteras med bil minskar, det malda avfallet kan rötas till biogas i reningverket och stanken från soprum kan bli mindre.

Stockholm Vatten har undersökt på vilket sätt avloppssystemet skulle påverkas om alla brukare hade en avfallskvarn och har kommit fram till att det går bra att låta malet avfall ta samma väg som det vi redan spolar ned i avloppet.

En avfallskvarn kostar c:a 5000 kr, en investering som kan betala av sig på tio år med hjälp av sänkt sophämtningskostnad.

Jag tycker det låter som en bra idé att på det här viset ta till vara på det organiska material vi slänger. Vi måste dock fortsatt fråga oss varför stora delar av den mat vi köper hamnar i soporna. Att producera mat, transportera den över halva jordklotet, köra hem den från butiken och sedan mala ner den i avloppet för att göra biogas är förstås inte energieffektivt. Men det avfall som är oundvikligt, typ kaffesump och liknande ska vi förstås ta till vara på bästa sätt.

Om det är gynnsammare att elda upp det hela eller röta det i en biogasanläggning vet jag inte, kanske någon har svaret på den frågan?

Avfallskvarn slipper avgift från DN.

Garbage disposal på Wikipedia.

Igår publicerade Veckans Affärer nyheten att svensk elintensiv industri vill bygga ut kärnkraften. Pontus Schulz och Johan Simu med flera har redan kommenterat detta. "Varför inte rensa bordet, lägga alla nya faktorer på det samma och sedan faktiskt debattera utifrån det?" säger Pontus. Johan menar att det är för tidigt att korka upp champagnen, men han är naturligtvis positivt inställd till det hela.

Själv undrar jag om vi verkligen behöver någon ny kärnkraftreaktor i Sverige. Enligt Energimyndigheten som undersökt vilken genereringskapacitet som är under uppbyggnad just nu går Sverige mot ett elöverskott på 7 TWh 2010 (Läs hela rapporten här).

Industrins problem är att den är exponerad mot elmarknadens prissättning som sker på marginalen. Ett år som detta då vi har elunderskott och tvingas importera det sista från kolkraftverk så blir det dyrt om man inte har sina terminskontrakt i ordning. Frågan är dock om det bästa sättet för industrin att säkra sina energipriser är att bygga ett ännu större elöverskott? Sett ur ett nationellt perspektiv är det ju ren kapitalförstöring att bygga en massa kraftverk som inte behövs.

Den elintensiva industrin är unik på så vis att att energin står för en så stor del av kostnaderna som den gör. Om vi vill behålla den i Sverige måste det finnas en långsiktig och stabil plan för hur den kan försörjas med el till ett rimligt pris. Att vi nu under några år haft ett underskott och tvingats importera tyder på bristande planering. När vi nu åter går mot ett överskott känns det inte som den optimala lösningen att bygga ett ännu större överskott.