Vi har under större delen av vår existens ägnat dagarna åt att vandra runt och leta mat. Kanske stirrade vi in i elden på kvällen och berättade historier för varandra innan det var dags att sova. Om man jämför denna tillvaro med idag kan man verkligen tala om att vi lever i distraktionens tidsålder. Våra stenåldershjärnor är illa anpassade för det överflöd av information och möjligheter som sköljer över oss när vi öppnar ögonen.
Det finns många saker i det moderna samhället som är beroendeframkallande men det i särklass värsta, i alla fall för mig, är Internet. I teorin använder jag nätet för att lära mig nya saker eller lära känna nya människor. Visst händer det att det är så, men för det mesta handlar det om ett dagligt vandrande mellan samma webbplatser, om och om igen. Sällan känner jag att jag lärt mig något eller uppnått något annat syfte. Ändå fortsätter jag, timma efter timma.
Det klart att det går att säga att det här inte är ett problem. Att meningen med livet är att ladda om Facebook. Men det finns ju så många andra saker jag skulle vilja hinna göra. Som att lära mig mer musikteori och börja spela ett instrument igen, läsa fler böcker, träna mer eller bara ringa en vän lite oftare.
Men jag följer minsta motståndets lag och då är skärmens dragningskraft allt för stark.
Jag tycker att jag fått ordning på prioriteringarna i mitt liv, men jag har definitivt inte fått ordning på mitt Internetanvändande. Det är ett problem, eftersom det ger mindre tid över för det jag verkligen vill göra. Jag har under lång tid brottats med mitt beroende och har nu bestämt mig för att 2011 ska bli året då jag övermannar nätdjävulen och börjar använda honom till min fördel och inte tvärtom.
Läs vad Leo Babauta skriver om distraktionens tidsålder i Focus. Känner du igen dig?
frivillig enkelhet 