frivillig enkelhet

Bilbranschen vill föra upp bilismen i klass med kanelbullen och har därför instiftat bilens dag idag den 28 oktober. Som vanligt är det Maria Spetz på Motormännen som agerar galjonfigur:

Bilen är oumbärlig för att svenskarnas vardag ska fungera. Det är också bilen som används överlägset mest vid resor inom Sverige. Det som tyvärr ofta glöms i debatten är glädjen och lusten att köra bil. Att manifestera detta med Bilens dag känns både angeläget och roligt.

Framtiden får utvisa om bilens dag kommer att öka bilförsäljningen på samma sätt som kanelbullens dag ökat försäljningen av bakverk, trots att den senare instiftats av Hembakningsrådet…

I väntan på besked i frågan kan ni läsa följande tänkvärda ord av Christer Ljungberg om rörlighet och tillgänglighet:

En ökad tillgänglighet för alla ökar friheten

Stockholms stadsbibliotek har börjat med Readcycling:

Har du böcker hemma som du redan läst men inte har hjärta att slänga för att de är så bra? Då kan du gå till biblioteket och lämna dem i våra Readcyclingtunnor. Där hittar du kanske en annan bok att läsa som du kan ta med dig hem. Enkelt, gratis och fiffigt, inte sant?

Strålande idé! Jag hade aldrig hört talats om detta innan jag läste om det på bibliotekets hemsida och fick uppleva det på riktigt. Vi fick med oss Bo tvättar bilen vid vårt besök på Luma bibliotek i helgen. Helt klart kommer våra böcker som tidigare gick till Stadsmissionen hamna i dessa tunnor i framtiden.

Nu har jag lånat Arbetssamhället av Roland Paulsen från biblioteket. Jag har kommit en bit i boken som börjar med en historisk exposé av hur inställningen till arbete förändrats genom tiderna. Här finns material för många blogginlägg kan jag lova! I väntan på nästa kan ni fundera på följande frågor:

• Varför arbetar jag?
• Varför betraktar de flesta idag ett arbete som en rättighet?
• Varför betalar vi vissa människor för att inte arbeta samtidigt som de som har ett arbete jobbar arslet av sig?
• Varför arbetar vi fortfarande fyrtio timmar i veckan trots att vi skulle kunna leva gott på inkomsten från ett deltidsarbete om vi nöjde oss med den materiella standard vi hade när vi var barn?

Den nionde oktober skrev DN Motor om elbilar i artikeln Vanliga frågor om el-framtiden. I artikeln (som inte finns på nätet) hävdar den intervjuade Anders Lewald bland annat att elbilar är 3-4 gånger effektivare än vanliga bilar:

Ja, så är det. Man brukar räkna med tre fyra gånger högre effektivitet.

Problemet är bara att påståendet inte är korrekt. Enligt de mätningar som gjorts av bl.a. Volvo ligger energiförbrukningen för en elbil på ungefär 2,4 kWh/mil. Om man jämför det med Volvo V70 Drive som har en dieselförbrukning på 0,5-0,6 l/mil motsvarar det en energiförbrukning på 4,89 – 5,87 kWh/mil (Energiinnehåll diesel MK1 9,78 kWh/liter). Det kan i mina ögon inte betyda annat än att till och med dagens mest bränslesnåla dieselbil bara är ungefär hälften så energieffektiv som en framtida elbil. Hur räknar de som kommer fram till denna siffra 3-4 gånger? Att det stämmer för en bil som förbrukar runt 1 liter/mil förstår jag, men så ser ju inte verkligheten ut!

Jag skickade ett brev till Lasse Swärd som skrivit artikeln men fick inget svar. I gårdagens DN Motor var det en artikel (som inte heller finns på nätet) där energiförbrukningen i bilar med olika drivmedel jämförs. Där sägs att laddhybriden ligger på 2,8 kWh/mil och Volvo V70 Drive 4,4 kWh/mil.

Självklart är en elbil energieffektivare än en diesel- eller bensinbil, men några 3-4 gånger handlar det inte om. I alla fall inte om man sätter systemgränsen vid själva fordonet.

Jag har tidigare skrivit om tillgången på litium och huruvida den kan bli en begränsande faktor för utrullningen av eldrivna bilar. Efter att Flute skrivit om elbilar för ett tag sen blev jag intresserad av att återvända till frågan och gräva lite mer. Det pågår en hel del arbete kring eldrivna fordon i Sverige, bl.a. finns Powercircle och Vattenfall och Volvos samarbete. Inom Elforsk har man också tittat närmare på hur introduktionen av elbilar skulle påverka elsystemet i Sverige. Hos Elforsk hittade jag också en rapport just om litium-jonbatterier. Från rapporten:

I korthet kan kunskaperna från litteraturen sammanfattas i följande punkter:

• Litiumtillgångarna är koncentrerade till Syd- och Nordamerika samt till Kina. Vid sidan av annan användning räcker de för att tillverka for-donsbatterier i mer än 300 år.
• Kobolttillgångarna finns främst i Afrika, i Australien och i Kina. De kända tillgångarna räcker dock bara för cirka tio års batteritillverkning och därför måste hoppet stå till andra metaller som katodmaterial.
• Nickeltillgångarna är mer spridda än för kobolt och litium. Vid sidan av annan användning räcker de kända tillgångarna för att tillverka for-donsbatterier i minst 100 år. Detsamma kan sägas om mangan, men här är tidsfönstret sannolikt mer än 200 år.
• Den ofullständiga återvinningen av metallerna ökar deras omsättning i naturen. Detta till trots behöver man inte befara att negativa miljö- och hälsoeffekter uppkommer. Detta beror på att den extra belastningen inte leder till att halterna uppnår de nivåer som med stor försiktighet satts upp som konservativa miljögränser.
• Tillverkningen av batterier medför att CO2 emitteras. Batteriernas klimatbelastning är dock med svensk el som utgångspunkt redan intjänad efter 1210 mils körning. För hybridfordon nås intjäningsgränsen redan efter 200 mil.
• För anodmaterialet liksom det lösningsmedel som behövs för transporten av litiumjoner i batteriet ses inga egentliga begränsningar eller miljöproblem.

Det står mycket intressant i rapporten som är väldigt lättläst. När det gäller den långsiktiga tillgången på litium står det:

I en försiktig beräkning kan man enligt punkt 4.3 utgå från att litiumbehovet i genomsnitt är av storleksordningen 2,2 kg per batteri under de första 15 åren för att därefter sjunka till 0,66 i takt med återvinningen. Det globala behovet av litium för andra ändamål antas även fortsättningsvis vara 20 000 ton per år varav 70 % på 15 års sikt återvinns. Hur den ackumulerade förlusten av litium utvecklas under de närmaste 100 åren med de gjorda antagandena illustreras i Figur 6. Slutsatsen av de här gjorda beräkningarna är att nu kända tillgångar av litium räcker i cirka 300 år.

Det är intressant hur man definerar “lång sikt”. I det här fallet är 300 år “lång sikt”. Att försöka säga vilken typ av drivmedel bilar har om 300 år är förstås ren spekulation. Ja vad ska man tro?

Lite mer länkar för er med tid över:
Plug in road 2020
Kunskapsunderlag angående marknaden för elfordon och laddhybrider

Ni får förstås läsa med er kritiskt granskande förmåga påslagen.