frivillig enkelhet

I takt med att köpstopp, downshifting och andra konsumtionskritiska fenomen uppmärksammats i medierna har kritiken också kommit som ett brev på posten. Den vanligaste går ut på att det här med att avstå från konsumtion är någon slags ”borgerlig bohemtrend” för folk som har råd. Etikforskaren Ann Heberlein menar att avståndstagande från konsumtion blivit det nya sättet att vara intellektuell (Beckman, Ohlson & Can 25/2). Jag har ännu inte sett någon skriva att köpstopp är det nya svarta, men det skulle inte förvåna mig om det kommer under året…

Jag kan förstå hur kritikerna tänker. Det är självklart enkelt att sitta och prata köpstopp när man har pengar på banken eller downshifting när det finns marginal i hushållsenonomin. I det stora hela tycker jag dock att de missar poängen med vad det handlar om: vi rika i västvärlden måste minska vår konsumtion.

Jag har inte sett någon argumentera för att de fattiga i u-länderna ska konsumera mindre. Jag förstår heller inte den underliggande tonen i kritiken ”att det är något som vi rika i väst ägnar oss åt”. Det är ju det som är hela poängen! Det är vi som ska ägna oss åt det!

Om vi i väst redan idag konsumerar mer än vår andel av jordens ändliga och förnybara resurser säger det sig självt att vi måste minska vår konsumtion om vi inte vill gå mot en fullständig ekologisk kolaps i takt med att fattiga i u-länderna uppnår vår materiella standard.

Att reflektera över nivån på sin egen konsumtion ser jag som ett sunt tecken och ett första steg mot förändring.

Fundera på vad det skulle innebära för dig om du gjorde följande livsstilsförändringar.

1. Inget mer flygande.
2. Ingen bil.
3. Kött endast undantagsvis, någon gång per månad.
4. Frukt och grönt endast från närområdet. Inget växthusodlat, endast säsongsgrönsaker.

Att ovanstående aktiviteter är några av de som orsakar störst utsläpp av växthusgaser börjar nu vara ordentligt publicerat. Det är också de saker som de flesta säger är omöjliga att ändra. Alla säger ”jag måste ha en bil”, men fundera en stund på hur ditt liv skulle se ut om du inte hade en bil. Vilka förändringar skulle du behöva göra? Om du inte kunde flyga?

Sanningen är den att om du vill kapa dina utsläpp av växthusgaser ordentligt och inte bara på marginalen så är det dessa förändringar som måste göras. Det betyder inte att vi även måste jobba på med de mindre sakerna, men om du vill halvera dina utsläpp eller mer, då måste du börja fundera på ovanstående.

Jag har skapat en diskussionsgrupp på Yahoo Groups för alla som vill diskutera frivillig enkelhet på svenska. Det är lite ensamt just nu…

Efter att vi flyttade strax innan jul bor vi nu i huset bredvid några av våra bästa vänner. Inte ens när jag bodde i Piteå, som ju är en småstad, hade jag så nära att hälsa på någon. Umgänge hemma hos någon är i Stockholm ofta koncentrerat till helgerna eftersom det tar så lång tid att ta sig till och från den man ska hälsa på. Det är normalt att det tar minst 20-30 minuter med kollektivtrafik eller bil för att ta sig dit man ska. Sett i det ljuset känns det väldigt lyxigt att bara snöra på sig skorna och gå över till grannhuset en tisdag.

Innan kollektivtrafik och massbilism var de flesta utelämnade till människorna i sin närhet. En vanlig dag rörde man sig max inom någon kilometers radie. När man läser Fogelströms skildring av Stockholm vid sekelskiftet till 1900-talet förstår man verkligen varför det betraktades som en utflykt att bege sig från Södermalms höjder ner till Sibirien. Antingen gick man, eller betalade dyrt för lyxen att åka den hästdragna spårvagnen som innefattade ett par byten innan ankomsten till destinationen.

Vi har fler människor än någonsin i närheten eftersom husen blir högre och staden förtätas. Samtidigt transporterar oss över allt längre sträckor för att ta oss till våra vänner och bekanta och det blir alltmer tidsödande att få till ett möte. Det här fenomenet kallar jag rörlighetens paradox. En rörlighet som borde främja mänskliga möten leder i slutändan till en minskning.

Det finns inte längre några naturliga mötesplatser för att knyta sociala kontakter i närområdet. Ett sprudlande föreningsliv ersattes av enskild passivisering i takt med att alla i modernitetens tecken skaffade sig en teve. Högre inkomster och bättre offentlig service minskade beroendet av människorna runt omkring oss för barnpassning och hjälp i hemmet.

Det är dags att återknyta bandet med grannskapet. Jag drar mitt strå till stacken genom att inte bara säga hej till grannen utan också prata någon minut och höra om de kanske behöver hjälp med att rasta hunden någon gång. Vem vet, kanske är det en god vän som döljer sig bakom dörren mitt emot?

Stora nyheter på biodrivmedelfronten de senaste veckorna. Till att börja med publicerades två artiklar i tidskriften Science som utvärderar klimatnyttan av olika typer av biodrivmedel. Forskargrupperna bakom artiklarna har gjort en livscykelanalys som inkluderar de växthusgasutsläpp som sker när mark omvandlas från exempelvis skog eller våtmark för att ge plats för sockerrör eller palmer. Mellan 17 och 423 år tar det innan man får någon klimatnytta av biodrivmedelproduktionen på marken. (Källa: DN)

I veckan hade trafikutskottet öppen utfrågning kring en forskningsöversyn om biodrivmedel. Rapporten som presenterades konstaterar bland annat att etanolframställning från majs och vete inte är långsiktigt hållbar och har begränsad klimatnytta. Den påpekar också att det mest effektiva utnyttjandet av biomassa får man vid förbränning i kraftvärmeverk. Som lösning för att klara Sveriges åtaganden när det gäller växthusgaser på transportområdet föreslås bland annat en långtgående elektrifiering av transportsektorn. (Källa: DN)

Rapporten finns att hämta på riksdagens hemsida. Den är lättläst och en bra översikt över var vetenskapen står idag när det gäller biodrivmedel.

Om man ska försöka sammanfatta det här kan man väl säga att det blir tydligare och tydligare för varje dag att biodrivmedel inte alls är klimatsmarta annat än i vissa specifika fall. Alla är också överens om att det råder stor osäkerhet kring hur stor andel av vår befintliga komsumtion av fossila drivmedel som kommer att gå att ersätta med biodrivmedel. Att vi inte kan ersätta allt står helt klart.

Vi står inför ett behov att energieffektivisera transportsektorn med en faktor 3-5. Samtidigt måste vi bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökade transporter vilket lär vara lättare sagt än gjort så länge vi lever i den eviga tillväxtens förlovade värld. Förhoppningsvis kommer forskningen att sätta sig på området de kommande åren så att politikerna har ett vettigt underlag att basera sina beslut på. Sveriges tidiga satsning på etanol ser med dagens kunskap ut som ett rent beställningsjobb från Saab och Volvo.

Fortsättning följer…

Hur mycket tjänar du i månaden? Hur många kvadratmeter är din lägenhet? Hur mycket producerar vi per person?

Vi är besatta av kvantitativa mått. Allt som går att mäta och uttrycka med en siffra, gärna så hög som möjligt är relevant. När du tjänar mindre än kollegan känner du dig undervärderad. När kompisen skaffar större bostad sjuder avunden. När Sverige inte lyckas producera lika mycket per capita som andra länder (BNP/capita) talas det om att vi ”halkar efter” i välståndsligan.

Som man mäter får man svar och frågan är om det vi mäter ger oss de svar vi egentligen behöver? Är det viktigaste måttet på vårt välstånd hur mycket vi producerar per person? Finns det kanske andra mått som på ett bättre sätt speglar hur vi mår?

Jag tror att om vi balanserade upp de kvantitativa måtten med lite fler kvalitativa mått skulle det leda oss till en del intressanta slutsatser. Spelar det till exempel någon roll om grannen har en större lägenhet om det betyder att han måste jobba hårdare och därför har mindre fritid? Är det inte viktigt att tempot i arbetslivet är mänskligt även om det innebär att vi inte får fullt lika höga löner som i de länder som ”ligger före” i välståndsligan?

Som en start skulle jag vilja att vi varje år börjar göra en nationell undersökning som till exempel undersöker:

• Hur lycklig är du i din livssituation?
• Har du en god balans mellan arbete och fritid?
• Tjänar du tillräckligt för att leva ett gott liv?

Det finns säkert andra bättre frågor, men poängen är att utifrån svaren i en sådan undersökning kan man bättre mäta det mänskliga tillståndet i landet. Inte bara den ekonomiska verkligheten utan hur vi faktiskt mår. Om politiken sedan började dra nytta av slutsatserna så skulle vi förmodligen få se en del annorlunda förslag.

Birger Schlaug ställer diagnos på de symptom som ledde mig till mitt köpstopp. Han har myntat begreppet ”utshoppad”.

”Jag är utshoppad. Totalt utshoppad. Jag drabbades redan för tolv år sedan av en del smärre symptom. Men lyckades trots detta leva ett ganska normalt liv. Men nu är det slut. Jag känner utanförskapets kalla vinddrag varhelst jag går … Vi blir alltfler som drabbats och de senaste rönen visar att vi drabbats av det så kallade Utshoppningssyndromet.

Detta består av:

• känslomässig utmattning inför köpbudskap,
• okänslighet inför modenycker
• och låg prestationsförmåga när det gäller konsumtion.

Det absoluta förfallet infaller då man inte ens känner trängande behov att inhandla en ny platt-tv. Då har man nått det totala konsumtionssammanbrottet.”

Läs mer på Birgers blogg om sjukdomen.

Kärnkraften producerar idag nästan hälften av all el i Sverige. Andra hälften kommer från vattenkraft och sedan är det en liten rest som kommer från vind-, gas-, olja- och biobränsle. Av de alternativa energislag som finns kommer biobränsle att växa, men tillgången på råvara kommer att begränsa tillväxten. Som jag skrivit tidigare om biodrivmedel kommer Sverige aldrig att kunna använda skogen för sin energiförsörjning. Sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det också bättre att förädla skogen till papper, virke, och så vidare än att elda upp den i kraftvärmeverk. Det talas om vågkraft och solkraft, men vågkraften är inte utvecklad och solkraften är fortfarande väldigt mycket dyrare än befintlig elproduktion. På kort och medellång sikt är det vindkraften som är det gångbara alternativet.

Låt oss leka med tanken vad som skulle krävas för att ersätta Sveriges kärnkraft med vindkraft.

Om man tittar på faktisk produktion av alla vindkraftverk med en effekt på 2 MW som var i drift under 2006 var snittproduktionen 3,7 MWh per verk (total 21 st). För att ersätta 65 TWh kärnkraft skulle vi alltså behöva bygga 17568 stycken vindkraftverk med en effekt på 2 MW.

Vestas som har 28% av marknaden för vindkraftverk levererade förra året verk med en total effekt på 4239 MW. Om Vestas levererade alla sina turbiner till Sverige skulle det med den tillverkningstakten ta 8 år att leverera det antal som behövs. Till detta kommer utbyggnad av elnätet, byggnad av fundament för att ställa verken på och så vidare. Det skulle behövas resurser av krigsrustningskaliber för att ro i land med detta. Och då har vi inte ens nämnt att med nuvarande lagstiftning går det att överklaga placeringen av vindkraftverk så att processen fördröjs upp emot 10 år.

Det är helt klart möjligt att ersätta vår befintliga kärnkraft med vindkraft, men knappast realistiskt ens på medellång sikt. Målet för vindkraften just nu är att vi genom en aggressiv utbyggnad ska komma upp till 10 TWh år 2015. Energimyndigheten har föreslagit att det ska vara möjligt att nå 30 TWh år 2020. Enligt en genomgång av alla pågående projekt som Affärsvärlden gjort är för närvarande vindsnurror med en förväntad produktion på 45 TWh under planering. Oavsett vem man väljer att tro på är fakta att vindkraften 2006 producerade ungefär 1 TWh el i Sverige. Vi kommer att få leva med våra kärnkraftverk i 20-30 år till, även om vi fortsätter att bygga ut vindkraften aggressivt.

Vi människor har en patologisk benägenhet att samla på oss saker. Det enda som behövs för att något ska sparas är en vag idé om att ett behov kan uppstå i en inte allt för avlägsen framtid. Tyvärr är det sällan detta behov materialiserar sig vilket får till följd att hylla efter hylla och skåp efter skåp fylls med saker vars värde minskar för varje dag.

Vi vet att de flesta saker tappar i värde när de blir äldre. Om vi vore rationella skulle vi alltså sälja saker som vi inte tror vi kommer att behöva den närmsta tiden för att sedan köpa en liknande sak när ett faktiskt behov uppkommer till en lägre kostnad. Själva försäljningen stoppas ofta av att vi tycker att vi får för dåligt betalt för det vi vill sälja jämfört med nypriset. En kompis brukar uttrycka det hela som att ”den är värd mer för mig än vad du är beredd att betala”. Vad vi missar med det resonemanget är att om vi säljer exempelvis en barnvagn idag för 400 kr är det väldigt sannolikt att vi kan köpa en liknande barnvagn om sex månader för mindre än 400 kr. Det finns inget rationellt argument för att spara saker som vi inte använder.

Sedan jag efter mycket grubblande accepterade den insikten har jag i snart ett år successivt gått igenom alla mina ägodelar och rensat bort det som jag inte använt det senaste året och bedömt att jag inte kommer att behöva det kommande året.

Jag har tillämpat gradvis utfasning. Vid den första rensningen har det varit helt uteslutet att göra sig av med vissa saker. När de sedan legat oanvända ytterligare ett halvår har jag mjuknat lite och när tiden varit mogen har jag kunnat agera utan större separationsångest.

En förutsättning för att minska mängden saker i hemmet är förstås att det inte fylls på med nya saker hela tiden. Jag har successivt dragit ner på mitt köpande och det hela kulminerade i det köpstopp som jag inledde första januari i år.

Sen jag började lägga om mitt beteende har jag märkt av ett antal positiva effekter. Alla har mer eller mindre med tid att göra.

• Minskad tid lagd på shopping betyder ökad tid för träning, umgänge och förkovran.
• Bättre ordning i hemmet betyder att mindre tid går åt till att städa.
• Mindre antal saker betyder att mindre tid går åt till materialvård.
• Jag känner en frihetskänsla som ökar i takt med att jag minskar antalet saker som jag behöver hålla reda på.

När jag jobbade i höstas kände jag mig betydligt mer fokuserad vilket fick till följd att jag stressade mindre när det var mycket saker på gång. Sammantaget känner jag mig mer avslappnad, lugnare och mer harmonisk idag än för ett år sedan.

En annan sak som jag reflekterat över är att jag fått en helt annan inställning till reklam. När jag tidigare kunde känna begäret komma krypande när jag gick förbi en reklamskylt så känner jag idag ”vad skönt att jag slipper den där saken”. Det har blivit naturligt att ifrågasätta köpimpulserna. Behöver jag det här? Varför känner jag ett behov av den här saken? På vilket sätt skulle mitt liv bli bättre om jag köpte den här saken?

Att göra denna omläggning av min syn på materiella ting har verkligen varit en positiv kraft i mitt liv. Jag känner mig medveten om vad jag konsumerar. Hur jag väljer att använda min tid. Jag styr tingen och inte tvärtom!

En månad av mitt köpstopp har gått. Sen jag rapporterade senast för två veckor sedan så har det inte hänt speciellt mycket. Jag har aldrig shoppat speciellt mycket och har förmodligen ett mindre köpbehov än en genomsnittlig person. Att jag går hemma och skrotar med min son skulle förstås kunna vara en öppning till att åka in till närmaste galleria var och varannan dag, men eftersom jag har köpstopp så har jag helt enkelt låtit bli. Det kan vara så att jag är den mest naturliga köpstopparen i hela världen. Vi får se om jag ändrar inställning framöver…

Händelser under andra hälften av januari:

• I enlighet med min strävan mot materiell enkelhet har jag har fortsatt att rensa i garderober och lådor här hemma och skickat saker till Myrorna och lagt ut på FreeCycle Stockholm. Jag har även skickat en del gammal elektronik med nostalgivärde till återvinning, bland annat min första mobiltelefon. Det tog verkligen emot att göra det trots att den har legat i en låda de senaste tio åren. Det var det sista elektronikskrotet som jag hade här hemma. Jag började rensa i mitt elektronikträsk någon gång förra sommaren. Av allt jag har gjort mig av med så har jag inte saknat en enda sak.
• Jag har eftersökt saker jag behöver på FreeCycle och fått napp när det gäller en toainsats till Theodor. Som en potta fast på vanliga toaletten. Om det inte är tidspanik så verkar det gå bra att få tag på saker utan att köpa!

Undantag för mig under den första månaden

Jag har inte behövt göra något undantag.

Undantag för familjen den första månaden

Sen vår tur till IKEA så har vi inte gjort något undantag för att köpa saker till hemmet.

Hur har det varit den första månaden?

Det har gått hur bra som helst. Jag har till och med varit och shoppat med två kompisar utan att jag kände minsta tendens till köpbegär.

Prylbehov just nu

Känner inte att jag saknar någonting just nu.