Jag räknar till sju urverk i vårt hem. Tretton om man inkluderar mobiltelefoner och datorer. Jag hör tickandet i alla rum. Vart jag än vänder blicken kan den falla på en urtavla för att säkerställa att ingen tid går förlorad. Men vad är det som går förlorat när vi ständigt sneglar på hur visarna rör sig över urtavlan?
Bodil Jönsson skriver i Tio tankar om tid:
I mitt liv finns det inte så många idoler. Kanske bara en: min farmor. Hon dog innan jag fyllde sju år. Det är hon som dominerar de få konkreta minnen jag har av barndomen.
Orsakerna till det starka minnet av farmor år säkert många, men just nu tänker jag främst på en: min farmor hade inte ont om tid. Med våra mått mätt hade hon ont om plats, ibland säkert ont om mat, värme och ljus. Men hon hade inte ont om tid. Det kändes inte så för henne; hon såg inte på livet på ett sådant sätt.
Två generationer senare tillhör jag en generation och en kultur som inbillar sig att den har ont om tid. Ont om det enda en människa har.
Att komma för sent betraktas som ofint i vår kultur. Man ska inte slösa med andras tid, sägs det. Fostrad som jag är håller jag på dygden i att passa tiden. Men var finns stunderna för reflektion om dygnets timmar ska styras med minutprecision?
Just nu när jag är föräldraledig känner jag att jag har gott om tid. Jag funderar på hur allt ska gå ihop när jag ska börja jobba igen. Lämning, arbete, hämtning, matlagning. Allt måste klaffa in i minsta detalj, annars kommer adrenalinpåslaget: “Inte komma försent, inte komma försent.”
I takt med att arbetsinkomsten per timme ökar, kostar det mer och mer att ta ledigt. Vi har aldrig haft större möjlighet än nu att minska vår arbetstid med bibehållen levnadsstandard, ändå det ökar den.
Vad krävs för att vi ska växla in på ett spår med mer upplevd fri tid i vardagen?