frivillig enkelhet

DN har den senaste tiden haft flera artiklar om att leva nedkopplad. Det började med en artikel på Insidan om Susan Maushart som drog ut Internetsladden i sex månader för hela familjen. Hon skrev sedan boken Nedkopplad om upplevelsen.

I söndagens kulturdel skriver Hanna Fahl om sin vecka som nedkopplad.

Jag har tidigare skrivit om min digitala sabbat.

Boken Vegomyten av Lierre Keith dyker upp då och då på olika nätforum.  Det handlar vanligtvis om matens miljöpåverkan eller dieter som förespråkar högre intag av animalier, i Sverige främst företrädda av LCHF-falangen.

Till att börja med måste jag säga att den här boken är riktigt dåligt skriven rent språkligt. Den är dåligt redigerad och författaren fyller sida upp och sida ner med en blandning av personliga erfarenheter, referenser till andra verk och allmänt tyckande. Boken hade vunnit åtskilligt i både slagkraft och läsbarhet om den tvingats genom en redaktörs kritiska nålsöga.

Boken är uppdelad i tre huvuddelar: moralvegetarianer, politiska vegetarianer och näringsvegetarianer. Eftersom Sarah Vinterlycka i sin recension i SvD effektivt sammanfattar innehållet och jag är lat till naturen citerar jag den nedan:

Texten är uppbyggd kring två huvudsakliga teman som författaren har för avsikt att koppla samman – något hon inte riktigt lyckas med på ett övertygande sätt. Det ena temat, som större delen av boken ägnas åt trots titeln, är att på ett genomgripande sätt kritisera all form av jordbruk. […]

Bokens andra tema är kritiken av en vegetarisk kosthållning, och inte minst de personer som följer en sådan. Keith säger sig vilja slå hål på det hon kallar ”vegomyten” som innebär idén om att en vegetarisk kosthållning är mindre resurskrävande och således tär mindre på miljön än blandkost.

Om vi börjar med det första temat så håller jag i princip med Keith om att den industriella jordbruket knappast kan fortsätta på det sätt som det gör idag. Den utpräglade specialisering som skett är förvisso “effektiv”, men bygger på ett stort tillskott av fossil energi för att fungera. På något sätt måste jordbruket sluta näringsomloppen så att ingen extern näringstillförsel krävs. Det funkar ju inte heller att ha en kontinuerlig jorderosion eller ansamling av salt i jorden. Sen har vi hela den djuretiska dimensionen som jag har berört tidigare. Hur ett sådant reformerat jordbruk skulle se ut har jag inget detaljerat svar på, men jag tror att med dagens teknik skulle det gå att bedriva hyggligt mekaniserat så att vi inte alla tvingas tillbaka till gården.

När det gäller det andra temat: vilken kosthållning som är den bästa är det en fråga som sysselsätter oss alla i större eller mindre omfattning. I boken talar hon dels om vegetarisk kost som mat, dels om den är miljömässigt bra att äta.

Om vi börjar med näringsaspekten. Som med mycket annat tenderar det att bli en närmast religiös fråga där de som “sett ljuset” proklamerar för sin ståndpunkt på ett så aggressivt sätt att man i princip ska vara beredd att dö en tidig död om man inte ansluter sig till X-dieten. Trots att jag spenderat en hel del tid på att försöka läsa in mig på olika argument kan jag inte påstå att jag känner mig speciellt upplyst.

Keith argumenterar att spannmål är djävulens påfund och ligger bakom i princip alla våra problem såsom cancer, autoimmuna sjukdomar, osv. Jag har läst en hel del om LCHF och teorierna bakom den dietens förträfflighet. Ur mitt lekmannaperspektiv tycker jag det låter rimligt att det inte är nyttigt att ligga med hög insulinproduktion år ut och år in. Något är det som har ändrats de senaste trettio åren som orsakat den ökning av fetma och diabetes som vi ser i västvärlden. Om det är så som LCHF-gänget säger att det är för stort intag av kolhydrater som orsakar dessa problem då är det lite svårt att ha kostråd som säger att man ska äta på det viset. Jag ser ingen anledning att tivivla på att Keith mår bättre på en animaliediet, samtidigt finns det gott om veganer och vegetarianer som verkar må alldeles förträffligt. Det känns som en väldigt komplicerad fråga helt enkelt.

Hela det här “fettkriget” är intressant ur det perspektivet att det handlar om ett paradigm, eller det som jag tidigare skrivit om som pre-analytic vision. För de som tror att en lågfettdiet baserad på mycket kolhydrater är det rätta är det helt enkelt otänkbart att det förhåller sig tvärtom. Det vill säga att vi ska äta en diet med lite kolhydrater och mycket fett. Det är samma sak när ekonomer hävdar att evig tillväxt inte är ett problem, eller när miljöaktivister fördömer kärnkraft trots att det finns gott om data som visar att kärnkraft på många sätt är överlägset andra energikällor.

Det är alltid ett problem när man har investerat så mycket i en hypotes eller teori att det blir omöjligt att ändra ståndpunkt. Som av en händelse har Econtalk publicerat en podcast denna vecka med Gary Taubes som handlar om just precis detta ämne.

När det gäller miljöaspekten menar Keith att ett jordbruk som producerar spannmål i monokulturer är lika ohållbart som att äta kött från djur som fötts upp på kraftfoder. Hon fördömer helt enkelt hela det moderna jordbruket. Frågan är bara vilket alternativt sätt vi skulle kunna använda för att producera mat till sju miljarder människor och där är Keiths svar helt enkelt att vi är för många och måste sluta skaffa barn.

Sammantaget finns det en del relevant kritik i boken, men den drunknar i allt det övriga som är så mycket att det liksom inte går att ta riktigt på allvar. Att faktagranska och kolla upp allt som Keith hävdar i den skulle ta hundratals timmar i anspråk. Jag lämnas med en känsla av att en del säkert är sant, en del tvivelaktig och mycket bara rent tyckande från författarens sida. Läs Sarah Morgonlyckas recension, den gör ett bättre jobb av att sammanfatta boken… 😉

IN

• Inget

UT

• Ett par kalsonger (energiåtervinning)
• Två böcker (Stadsmissionen)

Summa –3 prylar sen förra rapporten.

Jag har funderat på samma sak. Det är ju svårt att ställa om ett tankesätt, speciellt när hela världen hetsar en till att vilja ÄGA mer MATERIELLA saker.

Pernillas kommentar till mitt inlägg om vad man ska göra om man inte har några materiella mål i livet fick mig att fundera.

Är det så att världen hetsar oss till att vilja äga mer saker? Jag kan inte påstå att jag själv har känt mig speciellt hetsad av andra till att skaffa saker. Jag har helt klart ägnat min uppväxt åt att längta och spara till saker som jag ville ha. Stereo, teve, dator. Såna saker som man som tonåring inte ville dela med andra i familjen. Helt klart gör kommersiella intressen sitt bästa för att övertyga oss om vad vi behöver vi reklamen. Men gör våra vänner det?

Jag tror att det är så att materialismen är så naturlig i vårt samhälle att vi har svårt att ens reflektera över hur den ser ut. Samtidigt upplever jag att om man väljer att konsumera på en lägre nivå respekterar de flesta det och känner sig inte hotade av det. Visst kan man få frågor om det inte är dags att skaffa en ny telefon, men när man förklarar hur man tänker accepterar nästan alla att man vill göra på sitt sätt. Jag tror också man påverkar andra att fundera över sin egen konsumtion genom att visa på ett alternativ.

Jag tror helt enkelt att det största hindret till ett mindre materialistiskt liv är vi själva.

Planet Money är en podcast som produceras av NPR. Jag har lyssnat på den sedan starten och om man är det minsta intresserad av ekonomi ska man helt klart provlyssna. Anslaget är konventionellt och det är mycket snack och siffror kring tillväxt. Tillväxt framhålls som något positivt som de krisande ekonomierna behöver mera av.

Naturligtvis får redaktionen kritik för detta och tydligen är en av de vanligaste frågorna lyssnare skickar in just att evig tillväxt inte är möjlig. För att svara på frågan gjorde man för ett tag sedan ett avsnitt just om tillväxt.

Oavsett vad man har för åsikt i frågan är programmet intressant och tar upp ett antal intressanta ämnen.

Lyssna: Will economic growth destroy the planet?

Herman Daly, en av få ekonomer som är tillväxtkritisk, intervjuas. Jag har tidigare skrivit om hans bok Beyond Growth.

Jag har också nyligen skrivit om boken Hållbarhetsmyten som är tillväxtvänlig.

Jag har ägnat lediga stunder den sista tiden åt att läsa Leo Babautas The effortless life. Boken är på många sätt ett svar på frågan jag ställde i mitt tidigare inlägg om enkelhet som ett projekt: Vad är nyckeln till att i själ och hjärta känna sig nöjd med livet, där jag befinner mig just precis nu?

För många (de flesta?) människor kretsar drömmar och mål kring att uppnå saker i den materiella världen. Antingen är det stora saker som att skaffa ett hus, en bil eller en husvagn, eller så är det mindre saker som att köpa en ny telefon, en dator eller något liknande. Allt förstärks av de intryck vi får via reklam och redaktionellt innehåll i teve, tidningar och Internet. Stora delar av våra konversationer med andra människor handlar om just sådana saker.

Västvärlden är väldigt mål- och aktivitetsorienterad. Det genomsyrar allt vi gör, men det är så självklart för oss att vi sällan ifrågasätter om det är det bästa sättet att leva. Leo skriver om ett koncept i Taoismen som kallas “wu wei”, på svenska  ungefär “inte göra” eller “aktivitetslös”. Leo menar att bara tanken på passivitet gör oss i västvärlden nervösa. Det faktum att ordet “passiv” har en negativ klang, till skillnad från “aktiv” som signalerar  något positivt säger mycket om hur vi tänker.

Det vi som vill leva enklare säger är att den traditionella målapparaten inte längre är intressant. Men! om man slänger den på sophögen hamnar man vid ett vägskäl. Antingen måste man hitta en ny att ersätta den gamla med, eller så tvingas man börja fokusera på att helt enkelt ha färre mål i livet. För mig som är uppvuxen i ett typiskt västland känns det konstigt att inte sätta upp mål. Jag kan inte se framför mig hur ett sådant liv skulle se ut. Visst kan man resonera kring det på ett filosofiskt plan, men jag får ingen bild i huvudet som visar mig om det skulle vara bra eller dåligt.

Jag vet inte vilken väg jag ska ta i vägskälet. Som ett experiment planerar jag att ha en göra ingenting dag. En dag då jag inte gör något alls. Bara tanken på en sådan dag känns obekväm, men jag tror det är en intressant övning som kanske kan vara ett steg på vägen.

Jag har funderat en del på om det finns någon framkomlig väg för att ändra på volymfixeringen inom handeln. Anledningen till att alla jagar volym är förstås för att öka vinsten. Varför allt alltid ska växa kan man förstås ha en filosofisk diskussion om, men om vi för en stund konstaterar att det är så verkligheten ser ut, hur skulle denna tillväxt kunna se annorlunda ut?

Det idag förhärskande sättet att öka vinsten varje år är att öka volymen på det man säljer. Antingen skaffar man nya kunder, eller så säljer man på varje kund fler saker. Självklart försöker man ta ut så mycket pengar som möjligt för det man säljer, men det är inte helt lätt om marknaden fungerar hyggligt okej.

Det skulle vara så skönt med lite nytänkande kring hur man säljer sina varor. Tänk om klädbranschen slutade fokusera på säsongerna lika mycket och istället började sälja på kvalitet. Kanske skulle det gå att tjäna lika mycket pengar på att sälja hälften så många plagg till dubbla priset? Tänk om vitvarutillverkarna började sälja “diskmaskin som tjänst” till en fast årlig kostnad. Fokus skulle sannolikt flyttas från att kränga så många diskmaskiner som möjligt till att göra hållbara maskiner som var lätta att reparera. Utbytbara fronter skulle kunna lösa problemet med att folk vill förnya sig då och då.

Ju mer man funderar i dessa banor desto mer inser man att de flesta saker skulle gå att sälja på ett annat sätt. Frågan är bara hur vi ska komma dit?