frivillig enkelhet

Jag har ju skrivit en hel del om exponentiell tillväxt i en ändlig värld. För någon månad sen när jag var hos en kompis och samtalade kläckte han ur sig: “Du skriver om att exponentiell tillväxt inte är möjlig i en ändlig värld, men tänk om även lösningarna på våra problem utvecklas exponentiellt?” Det han menade var alltså att istället för att titta på exponenten på problemsidan så bör vi göra det på lösningssidan. Han gav mig sedan boken The singularity is near av Ray Kurzweil. Kurzweil är så kallad transhumanist. Han menar att den tekniska evolutionen är en naturlig följd av den biologiska evolutionen och att vi under detta århundrade kommer att slita oss loss från våra biologiska bojor och med teknikens hjälp bland annat kunna:

• Leva för evigt (med hjälp av nanorobotar som åker runt i kroppen och reparerar celler och annat som går sönder)
• Simulera ett mänskligt medvetande i en dator (vilket skulle göra det möjligt att “ladda ner” sig själv och starta upp en kopia i en dator.

Oavsett om man köper att det är möjligt att göra ovanstående eller inte finns det mycket intressant att läsa i boken.

Den intuitivt linjära kontra den historiskt exponentiella vyn

Kurzweil menar att människor i allmänhet inuitivt ser på skeenden som linjära. På kort sikt ser även exponentiell utveckling ut att vara linjär och eftersom människors minne sviker med tiden och vi är dåliga på att prognosticera framtiden har vi svårt att ta in när något faktiskt följer en exponentiell utveckling. Tittar man historiskt är det dock väldigt mycket utveckling som sker exponentiellt. Ekonomins tillväxt är ett bra exempel. De som hunnit komma upp i medelåldern betraktar sällan sjuttiotalet som en knaper tidsperiod, men faktum är att vi idag har dubbelt så hög inkomst per capita jämfört med då. Antalet människor på jorden är ett annat bra exempel.

Källa: SCB och Ekonomifakta

Källa: UNEP

Andra exempel är förbrukningen av olja, kol, järnmalm och så vidare. Poängen är att när man tittar på dessa kurvor så häpnar man. Det går fort på vägen upp.

Om dessa kurvor befinner sig på “problemsidan” så tänkte jag att vi kan titta på några kurvor som är på “lösningssidan”.

Källa: Greenecon

Kostnaden för solcellspaneler sjunker som en sten och närmar sig nivån då den är jämförbar med kostnaden för att producera en kWh med vatten- eller kärnkraft.

Källa: Windy Future

Att prisnedgången på vindkraftprojekt tagit stopp under 2000-talet beror till stor del på kapacitetsproblem i branschen. Man hinner helt enkelt inte producera tillräckligt många turbiner och då går priserna upp på de turbiner som produceras. Jag tror dock att den faktiska kostnaden för att producera en kWh med vindkraft kommer att fortsätta nedåt. Större vindkraftparker, större turbiner, bättre driftsäkerhet.

Om man applicerar det exponentiella tänkandet på exempelvis fusionskraftsforskning är det fullt möjligt att vi inte är långt borta från fungerande fusionskraft, trots att det länge verkat som att vi bara gör små framsteg. När kurvan väl sticker iväg uppåt går det fort…

Jag är själv ingen teknikutopist. Jag tror inte att vi kan lösa världens resursproblem med teknikens hjälp. Jag tror dock att ibland är det lätt att stirra sig blind på problemen och inte på lösningarna.

Regeringen annonserade i samband med budgetpropositionen att skatten på biogas slopas. I Stockholmsområdet är det brist på biogas, trots att det i bara fanns ungefär 2500 gasbilar i slutet av 2009. För att få upp produktionen av biogas projekteras just nu en anläggning vid Ältasjön. Som ett brev på posten har en förening bildats för att hindra bygget.

Mellan Flatens naturreservat och Nackareservatet, vid Ältasjöns västra strand, har en tomt kalhuggits för att bygga Sveriges största biogasfabrik. På andra sidan sjön ligger Älta, där 3.500 personer skrivit på en protestlista.
– Det är ju naturreservat på ömse sidor. Och Ältasjön ligger intill. Sedan har vi miljöaspekten när det gäller transporter – allt som ska köras till och från anläggningen på Tyresövägen och Södra länken, säger Bernt Mattson, ordförande i föreningen Rädda Ältasjön, som kämpar mot bygget.

 

Till skillnad från vatten-, kärn och vindkraftverk som kan placeras på platser långt från tättbebyggt område bör biogasanläggningar helst ligga i närheten av det som ska rötas för att minimera transporterna till anläggningen. Långa transporter är energikrävande och i värsta fall kan anläggningen bli en nettoförbrukare av energi.

Många människor betyder mycket avfall och goda förutsättningar för att bygga en storskalig anläggning. Frågan är hur många som vill ha en biogasanläggning till granne? Alla vill vara miljövänliga, men om en uppoffring krävs fallar snabbt intresset.

Jag har tidigare skrivit om Henriksdalsverket som idag producerar biogas av allt avloppsslam som kommer till anläggningen.

– Idag gör vi gas av allt slam som kommer till oss. Men vi har kapacitet att ta emot mer. Det skulle i så fall kunna vara hushållssopor, om det mals ner så att det blir pumpbart. Vi kan också öka omsättningen i våra rötkammare, säger Mikael Lind, chef på Henriksdalsverket.

Avfallskvarnar hos alla hushåll i Stockholm skulle kunna öka volymen gas, frågan är bara hur mycket?

Den planerade anläggningen vid Ältasjön ska enligt miljökonsekvensbeskrivningen producera maximalt 10,5 miljoner m³ biogas per år. En ansenlig mängd, men fortfarande bara tillräckligt för att ersätta ungefär 0,2 procent av Sveriges bensinförbrukning 2008. Detta trots att anläggningen enligt mkb ska kunna behandla 60 000 ton biomassa per år.

Som jag skrev i mitt förra biogasinlägg: Självklart ska vi utvinna biogas ur vårt avfall, men vi kommer aldrig kunna ersätta mer än en bråkdel av den bensin och diesel vi behöver för att hålla vår nuvarande bensin- och dieseldrivna transportapparat i gång.

Jag tror att utsikterna att hålla en biogasdriven busspark för kollektivtrafik igång borde vara relativt goda i Stockholmsområdet, men om gasen ska användas till privatbilar kommer den inte att räcka långt. Det är lätt att se en framtid där trycket vid gaspumpen stiger (sjunker?) i takt med att bensin och diesel blir dyrare. Frågan är då vilka fordon som ska prioriteras. Det enda vettiga enligt min mening är att bussar och distributionsbilar får gas först.

I dagarna kommer Stellan Tengroth ut med sin bok Tillväxt till döds. Det här är en viktig bok. Den eviga tillväxtens omöjlighet behöver belysas och debatteras. Tengroths bidrag till debatten är av ett resonerande och reflekterande slag. Med passande exempel belyser han tillväxtfrågan från olika vinklar. Läsaren lämnas att själv ta ställning och förhålla sig till budskapet som både andas optimism och pessimism.

Om du någon gång funderat över varför all tillväxt i naturen förr eller senare tar stopp, men vår ekonomiska tillväxt enligt modellerna antas kunna pågå för evigt, då är detta en bok för dig.

Du kan köpa boken av Stellan, Adlibris eller Bokus. Den 16 april är det releaseparty. Tiden för anmälan gick ut den 9 april, men om du frågar snällt kanske det går bra att komma.

I torsdags tog SVT Debatt upp oljetoppen. David Jonstad, Marian Radetzki och Kjell Aleklett med flera medverkade. Mitt bestående intryck av programmet är hur otroligt svårt det är att prata om ett ämne som på ytan är enkelt och intuitivt att förstå men där samtalet snabbt blir teknokratiskt och komplicerat. Jag har aldrig sett David Jonstad tala tidigare och han gav ett tydligt och bra intryck. Göran Hådén gjorde ett kort inhopp. Det var upplysande att höra folket på stan där inte en enda person uttryckte någon oro för att oljan ska ta slut. Att till och med Ulf Svahn från SPI talade om en platå med topp någon gång 2030-2050 säger dock en del om var vi befinner oss idag jämfört med för ett par år sedan. Som vanligt i teve kändes diskussionen alldeles för kort, men kanske fick några i landet upp ett litet intresse för oljefrågan.