Som ett led i att minska antalet prylar i hemmet sålde jag innan jul min stereo, xbox och allt annat som fanns i stereobänken under teven. Istället köpte jag en kompakt dator att använda som mediacenter. I mediacentret samlas teve, film, musik och bilder i en enda burk som är kopplad till teven. Smidigt och snyggt. Problemet var bara att jag inte fick den nya datorn att fungera med teven. Lösningen på problemet var att ta min gamla dator och använda den istället. Den är betydligt större och fläktarna låter mer, men det fungerar i alla fall.
Eftersom jag normalt använder min bärbara dator har den stationära mest stått och samlat damm. Att den kompakta skulle gå samma öde till mötes var inte svårt att räkna ut.
Jag vet att jag inte kommer att använda den här datorn eftersom våra behov fylls av mediacentret och min bärbara dator. Likväl kan jag inte förmå mig själv att lägga ut den på blocket eftersom jag också vet att jag kommer att få väldigt mycket mindre pengar för den än vad delarna kostade att köpa för mindre än ett halvår sedan. Jag har skrivit om detta tidigare, men jag är så fascinerad av denna psykologiska process. Jag gissar att det kommer att dröja ytterligare några månader innan jag till slut känner mig redo att sälja iväg datorn och vid det laget kommer jag att få ännu mindre pengar.
Varför agerar vi på detta fullständigt irrationella sätt? Vad är det som gör det så svårt att skilja sig från de saker som man en gång har köpt?
Att ha köpstopp ser i alla fall till att inte några nya prylar kommer in i hemmet. Det underlättar utrensningsprocessen.
frivillig enkelhet 