Jag har just läst klart Not buying it av Judith Levine som Anki snällt lånat ut till mig. Detta är boken som så vitt jag vet introducerade begreppet köpstopp. Det jag redan själv konstaterat lyser igenom i boken: Eftersom ett köpstopp i sig är en ickehandling är det väldigt svårt att skriva om. Det är i princip bara när man har fallit till föga, eller varit nära men låtit bli det finns något att säga. Boken har alltså köpstoppet som överliggande tema, men handlar mest om olika aspekter av konsumtion, politik och personliga reflektioner i dagboksform.
Enligt mitt köpstoppsmanifest tillåter jag mig själv att köpa tjänster som inte innebär utbyte av något materiellt. Jag tillåter också restaurang- och cafébesök. Tanken bakom dessa undantag är att jag primärt vill upptäcka vilka saker som känns nödvändiga och vilka jag kan klara mig utan. Ur ett sociologiskt perspektiv innebär dock dessa undantag att jag klarar mig ifrån de flesta problem i sociala situationer som skulle kunna uppstå. Det finns två stora områden en köpstoppare har att klara sig igenom: Det ena är gåvor och det andra är situationer där konsumtion av en vara eller tjänst ingår. Gåvor går att klara av med lite planering och tankemöda. Umgängessituationer som påkallar konsumtion är knepigare och det är också tydligt hos Levine att det är på det området de stött på flest problem.
Att inte köpa saker till sig själv är ett personligt val. Att inte bjuda tillbaka när man går och fikar med sina vänner kan vara problematiskt. Det är också i den konflikten många intressanta diskussioner kan initieras, något jag i någon mån går miste om.
Jag ska fundera på om det kanske är dags för ett totalt köpstopp under en period för att se hur detta skulle skilja sig från min nuvarande situation.
frivillig enkelhet 
Kommentera