I bokens första del Arbetets ideologi beskriver Paulsen hur mänskligheten under större delen av sin existens avskytt arbete men hur denna avsky under de senaste fyrahundra åren vänts till en “idoldyrkan utan gränser”. Under antiken såg man på arbetet som distraktion och förnedring. Som arbete definerade Platon och Aristoteles allt som måste göras för artens överlevnad. De fria aktiviteterna, såsom filosoferande, inkluderades inte i arbetsbegreppet eftersom det riskerade att instrumentalisera aktiviteter som man såg som värdefulla i sig själva. Förnedringen bestod i sin milda form av att tvingas underordna sig naturens lagar och arbeta med jorden och kroppen för sin överlevnad. I sin intensiva form bestod förnedringen av att underordna sig någon annans vilja på det sätt en lönearbetare tvingas göra. Lösningen på problemet var att införskaffa slavar som fick stå för arbetet. De som inte var slavar men ändå arbetade sågs inte som fullgoda medborgare i samhället.
Synen på arbete som något ont behölls mer eller mindre intakt fram till Protestantismens framväxt på 1500-talet. Kalvinisterna kämpade med osäkerheten om de var en av de utvalda och framgång i det här livet sågs som ett tecken på att man var en av dem. Rikedom blev en symbol för att man var en av de utvalda. Man började nu se på fattiga som lata och initiativlösa, snarare än dömda av gud till arbete och fattigdom. När den kalvinistiska fliten och strävan efter rikedom mötte den gryende industrialiseringen och dess behov av disciplinerade industriarbetare lades också grunden för synen på arbetet som plikt snarare än förbannelse.
De växande ekonomiska klyftorna under 1800-talet fick arbetarna att organisera sig. I ett samhälle där lönearbetet blivit en plikt och en förutsättning för att försörja sig formulerade arbetarrörelsen synen på arbetet som en rättighet, den syn som än idag delas av de flesta.
Så gick det till när arbetet gick från att vara något man överlät åt slavarna till att betraktas som en rättighet för alla.
Ur FNs konvention för mänskliga rättigheter, artikel 23:
1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.
frivillig enkelhet 