Till skillnad från krigsgenerationen som tvingades vända på varenda slant och sedan inpräntade vikten av att vara sparsam i sina barn har vi som är uppvuxna på sjuttiotalet och framåt föräldrar som under sin yrkeskarriär sett sin reala inkomst mer än fördubblas. Med mer “disponibel inkomst” har vår inställning till hur vi tar hand om våra ägodelar radikalt förändrats. Från att lappa och laga handlar det nu om att omsätta så snabbt som möjligt. Kläder används inte tills de är utslitna utan tills de inte är moderiktiga, elektronik ersätts så fort den blivit “omodern” oavsett om den fortfarande fyller sin funktion eller inte, skor byts när vi tröttnat på dem. Möbler byts för att vi är sugna på något nytt. Kök renoveras för att vi vill ha det ljust och fräscht. Någon riktig marknad för begagnade produkter finns i många fall inte utan det åker i soporna eller till återvinningen.
Nittonhundratalets tillväxt har gjort oss så rika att vi har råd att byta ut våra ägodelar på ett helt annat sätt än tidigare. Men det kräver sitt tribut. Vi skruvar upp tempot på arbetsplatserna i den heliga tillväxtens tecken. Vid middagsbjudningarna pratar vi om livspussel och renovering istället för politik. På fikarasterna om det senaste vi köpt istället för förkortad arbetstid.
Om vi nöjer oss med det vi redan har slipper vi flänga runt i butiker för att köpa nytt. Vi får mer tid att ligga på sofflocket, leka med våra barn eller kan gå ner i arbetstid och ta det lugnt. Njuta lite mer av livet helt enkelt. Det kräver förstås att du klarar av att hantera när någon påpekar att du har en gammal skruttig mobil, ett kök som kanske inte är av senaste modell eller en tröja som är från förra året. Men det klarar du väl av?
frivillig enkelhet 