Fick via Anki länken till en artikel av Ann Heberlein. Ann har i vår synts i många sammanhang när det talats konsumtion. Jag tycker att hon över lag har försökte mana till reflektion kring våra konsumtionsmönster. I den långa artikeln ”Måste vi sluta shoppa?” publicerad i tidskriften Arena frågar hon sig om man kan fortsätta att vara en solidarisk medborgare om man slutar shoppa. Artikeln är en utveckling av några artiklar som tidigare publicerats i Sydsvenskan.
Ann Heberlein om tid och konsumtion
I enlighet med den gängse analysen av konsumtionssamhället skriver hon:
Vi köper en identitet, vi väljer en livsstil, vi manifesterar våra värderingar genom de varor vi konsumerar.
Om individens identitet och existensberättigande tidigare var kopplad till hennes förmåga att producera och därigenom bidra till samhällets nytta är individens identitet i konsumtionssamhället snarast relaterat till hennes kapacitet som konsument. Det räcker alltså inte att vara en skicklig yrkesmänniska för att förtjäna en plats i samhället: Du måste köpa dig existensberättigande, du måste bidra genom att spendera.
Hon beskriver besviket hur hennes familjs flytt från Malmö till Österlen inte blev det liv utan statusstress och konsumtionshysteri som hon hade velat.
I de gamla skånelängorna på Österlen hittar du varken rostfria vitvaror, storbildsteve eller hemmaspa. Folk åker inte på semester till Thailand och köper verkligen inte handväskor från perverst dyra franska designers.
Nej, här råder andra ideal. Det ska renoveras pietetsfullt och miljövänligt. Det ska komposteras och odlas giftfritt (infödda österleningar kallade oss hånfullt för ”månskensbönder”). Husen ska gärna inredas med svindyra möbler från Norrgavel och Miljögården, mattorna är från Pappelina, kaffet är färskmalet och brödet från Olof Victors (en valnötslimpa för 54 kronor, bakat på stenmalet ekologiskt mjöl).
Människorna på Österlen visar sig bara ägna sig åt en mer förfinad typ av konsumtion. Besviken återvänder familjen till Malmö.
Jag håller med Ann i det hon skriver och tycker att hennes analys i grunden är riktig. Det jag saknar är sökandet efter svaren på de frågor som uppenbarar sig.
Varför är det så att vi definerar oss själva genom konsumtion?
Varför är det viktigt vad våra barn har för märke på sina jeans?
Hur gick det till att vi gick från att vara medborgare till att vara konsumenter?
Vad får det för långsiktiga konsekvenser för människor och miljö om vi fortsätter på den inslagna vägen?
Ann avslutar artikeln:
Jag har lämnat Österlen och drömmen om att bryta mig loss från konsumtionssamhällets ok, både Judith Levine och AntiAnki Gramming har börjat shoppa igen. Är det sorgligt? Ett misslyckande? Nej, faktiskt inte. Verkligheten kan även finnas i en prasslande papperspåse från mq.
Återigen: Hur kommer det sig att verkligheten finns i en prasslande papperspåse från MQ? Varför dömmer vi oss själva och andra efter hur vi konsumerar? För det gör vi, även om vi inte vill erkänna det för oss själva.
Jag ser fram emot texter som analyserar vårt konsumtionsbegär och inte bara beskriver nuläget!
frivillig enkelhet 