Jag har tidigare skrivit om tillgången på litium och huruvida den kan bli en begränsande faktor för utrullningen av eldrivna bilar. Efter att Flute skrivit om elbilar för ett tag sen blev jag intresserad av att återvända till frågan och gräva lite mer. Det pågår en hel del arbete kring eldrivna fordon i Sverige, bl.a. finns Powercircle och Vattenfall och Volvos samarbete. Inom Elforsk har man också tittat närmare på hur introduktionen av elbilar skulle påverka elsystemet i Sverige. Hos Elforsk hittade jag också en rapport just om litium-jonbatterier. Från rapporten:
I korthet kan kunskaperna från litteraturen sammanfattas i följande punkter:
- Litiumtillgångarna är koncentrerade till Syd- och Nordamerika samt till Kina. Vid sidan av annan användning räcker de för att tillverka for-donsbatterier i mer än 300 år.
- Kobolttillgångarna finns främst i Afrika, i Australien och i Kina. De kända tillgångarna räcker dock bara för cirka tio års batteritillverkning och därför måste hoppet stå till andra metaller som katodmaterial.
- Nickeltillgångarna är mer spridda än för kobolt och litium. Vid sidan av annan användning räcker de kända tillgångarna för att tillverka for-donsbatterier i minst 100 år. Detsamma kan sägas om mangan, men här är tidsfönstret sannolikt mer än 200 år.
- Den ofullständiga återvinningen av metallerna ökar deras omsättning i naturen. Detta till trots behöver man inte befara att negativa miljö- och hälsoeffekter uppkommer. Detta beror på att den extra belastningen inte leder till att halterna uppnår de nivåer som med stor försiktighet satts upp som konservativa miljögränser.
- Tillverkningen av batterier medför att CO2 emitteras. Batteriernas klimatbelastning är dock med svensk el som utgångspunkt redan intjänad efter 1210 mils körning. För hybridfordon nås intjäningsgränsen redan efter 200 mil.
- För anodmaterialet liksom det lösningsmedel som behövs för transporten av litiumjoner i batteriet ses inga egentliga begränsningar eller miljöproblem.
Det står mycket intressant i rapporten som är väldigt lättläst. När det gäller den långsiktiga tillgången på litium står det:
I en försiktig beräkning kan man enligt punkt 4.3 utgå från att litiumbehovet i genomsnitt är av storleksordningen 2,2 kg per batteri under de första 15 åren för att därefter sjunka till 0,66 i takt med återvinningen. Det globala behovet av litium för andra ändamål antas även fortsättningsvis vara 20 000 ton per år varav 70 % på 15 års sikt återvinns. Hur den ackumulerade förlusten av litium utvecklas under de närmaste 100 åren med de gjorda antagandena illustreras i Figur 6. Slutsatsen av de här gjorda beräkningarna är att nu kända tillgångar av litium räcker i cirka 300 år.
Det är intressant hur man definerar “lång sikt”. I det här fallet är 300 år “lång sikt”. Att försöka säga vilken typ av drivmedel bilar har om 300 år är förstås ren spekulation. Ja vad ska man tro?
Lite mer länkar för er med tid över:
Plug in road 2020
Kunskapsunderlag angående marknaden för elfordon och laddhybrider
Ni får förstås läsa med er kritiskt granskande förmåga påslagen.
frivillig enkelhet 