Jag har ägnat lediga stunder den sista tiden åt att läsa Leo Babautas The effortless life. Boken är på många sätt ett svar på frågan jag ställde i mitt tidigare inlägg om enkelhet som ett projekt: Vad är nyckeln till att i själ och hjärta känna sig nöjd med livet, där jag befinner mig just precis nu?
För många (de flesta?) människor kretsar drömmar och mål kring att uppnå saker i den materiella världen. Antingen är det stora saker som att skaffa ett hus, en bil eller en husvagn, eller så är det mindre saker som att köpa en ny telefon, en dator eller något liknande. Allt förstärks av de intryck vi får via reklam och redaktionellt innehåll i teve, tidningar och Internet. Stora delar av våra konversationer med andra människor handlar om just sådana saker.
Västvärlden är väldigt mål- och aktivitetsorienterad. Det genomsyrar allt vi gör, men det är så självklart för oss att vi sällan ifrågasätter om det är det bästa sättet att leva. Leo skriver om ett koncept i Taoismen som kallas “wu wei”, på svenska ungefär “inte göra” eller “aktivitetslös”. Leo menar att bara tanken på passivitet gör oss i västvärlden nervösa. Det faktum att ordet “passiv” har en negativ klang, till skillnad från “aktiv” som signalerar något positivt säger mycket om hur vi tänker.
Det vi som vill leva enklare säger är att den traditionella målapparaten inte längre är intressant. Men! om man slänger den på sophögen hamnar man vid ett vägskäl. Antingen måste man hitta en ny att ersätta den gamla med, eller så tvingas man börja fokusera på att helt enkelt ha färre mål i livet. För mig som är uppvuxen i ett typiskt västland känns det konstigt att inte sätta upp mål. Jag kan inte se framför mig hur ett sådant liv skulle se ut. Visst kan man resonera kring det på ett filosofiskt plan, men jag får ingen bild i huvudet som visar mig om det skulle vara bra eller dåligt.
Jag vet inte vilken väg jag ska ta i vägskälet. Som ett experiment planerar jag att ha en göra ingenting dag. En dag då jag inte gör något alls. Bara tanken på en sådan dag känns obekväm, men jag tror det är en intressant övning som kanske kan vara ett steg på vägen.
frivillig enkelhet 