Mycket som har med enkelhet att göra är projektbaserat. Det kan till exempel handla om att rensa hemmet på överflödiga saker, tömma jobbkalendern på åtaganden eller reflektera över de fem viktigaste sakerna i livet.
Ibland undrar jag om enkelhet bara är ytterligare ett “livsprojekt” som ska bockas av på samma sätt som köksrenoveringen, jordenruntresan eller maratonlöpningen?
Många som kommer in i enkelhetssvängen verkar göra det för att de känner sig överlastade. Det kan handla om saker, sociala åtaganden, arbete eller ekonomi. Som en reaktion på detta påbörjas projektet “förenkla”.
Om man följer enkelhetsbloggar kan man se hur de över tid förändras. I början handlar det mycket om rensande. Göra sig av med alla onödiga saker. Få ordning på ekonomin. När det är avklarat går man vidare till nästa fas. Nu när huset är i ordning, vad är viktigt i livet? Kanske byter man jobb, går ner i arbetstid eller något liknande. Här någonstans börjar man ha frigjort tid och energi för att fundera på vad man egentligen vill göra med sitt liv.
Det är här jag tror många börjar få problem. När man väl är där: var det ett enklare liv man ville ha, eller var det bara något man kastade sig in i för att det verkade vettigt?
Själva kärnan i att leva enkelt är ju enkelheten. Mindre prylar, mindre arbete och mindre stress. Är det möjligt att stanna i detta och känna sig nöjd när omvärlden ständigt skriker mer, mer, mer?
Vad är nyckeln till att i själ och hjärta känna sig nöjd med livet, där jag befinner mig just precis nu?
frivillig enkelhet 