Om enkelhet som ett projekt

av jstenling

Mycket som har med enkelhet att göra är projektbaserat. Det kan till exempel handla om att rensa hemmet på överflödiga saker, tömma jobbkalendern på åtaganden eller reflektera över de fem viktigaste sakerna i livet.

Ibland undrar jag om enkelhet bara är ytterligare ett “livsprojekt” som ska bockas av på samma sätt som köksrenoveringen, jordenruntresan eller maratonlöpningen?

Många som kommer in i enkelhetssvängen verkar göra det för att de känner sig överlastade. Det kan handla om saker, sociala åtaganden, arbete eller ekonomi. Som en reaktion på detta påbörjas projektet “förenkla”.

Om man följer enkelhetsbloggar kan man se hur de över tid förändras. I början handlar det mycket om rensande. Göra sig av med alla onödiga saker. Få ordning på ekonomin. När det är avklarat går man vidare till nästa fas. Nu när huset är i ordning, vad är viktigt i livet? Kanske byter man jobb, går ner i arbetstid eller något liknande. Här någonstans börjar man ha frigjort tid och energi för att fundera på vad man egentligen vill göra med sitt liv.

Det är här jag tror många börjar få problem. När man väl är där: var det ett enklare liv man ville ha, eller var det bara något man kastade sig in i för att det verkade vettigt?

Själva kärnan i att leva enkelt är ju enkelheten. Mindre prylar, mindre arbete och mindre stress. Är det möjligt att stanna i detta och känna sig nöjd när omvärlden ständigt skriker mer, mer, mer?

Vad är nyckeln till att i själ och hjärta känna sig nöjd med livet, där jag befinner mig just precis nu?

4 kommentarer to “Om enkelhet som ett projekt”

  1. bra inlägg…. Jag skulle vilja fylla i med vad jag upptäckt.

    Jag har haft nedväxling som ideal i rätt många år nu. Jag och min man bestämde oss i den andan, att köpa hus på landet, odla grönsaker och skaffa några djur.

    Kontenta; Ibland blir det enkla livet man drömt om inte så enkelt. För oss så blev det långt (och dyrt) att pendla till jobb, ett evigt skjutsande i barnen, ett gammalt hus som vi aldrig haft råd eller tid att renovera, och leverne på en nivå som jag upplever för spartansk…….man måste kunna duscha sina barn iallafall EN gång i veckan! Det blev helt enkelt för mycket att göra, och ingen ledig tid över…….det där härliga lantliga livet som jag drömde så om, var istället fyllt av ett febrilt skyndande för att hinna med det mest akuta, och eventuellt ta upp potatisen innan den fryser fast i backen.

    …Så nu överväger vi att sälja huset, och flytta till lägenhet, på cykelavstånd från vår stad, vilket skulle frigöra mer tid och mer pengar….och en kolonilott kommer vi nog att skaffa oss för att få fortsätta med odlingen.

    I en tid som nu, när bonderomantiken, och flytta ut på landet drömmarna är mainstream, så tror jag att få förstår hur mycket arbete, tid och pengar det kräver…….ibland är drömmar ….just det; bara drömmar….och där de möter verkligheten ser man snabbt att knappt en stavelse stämmer. En erfarenhet rikare får man sedan gå vidare med sitt liv i andra riktingar.

  2. Catarina: Härligt med drömmar. Och för mig känns det trots allt skönt att läsa att det ni gjorda kanske inte är det bästa.
    Jag är 32år, mina vänner köper hus (renoveringsobjekt = billiga men mycket jobb och nya=dyra. Jag och min sambo flyttade nyligen till en mindre lgh, en etta. Jag sålde min bostadsrätt i somras-då jag just nu inte har den lön som jag haft tidigare -och kände att hyresrätt passar min bättre just nu, inga plötsliga räntestigningar.
    När jag var ute och gick i morse, passarade stora pamiga villor-kände jag en lättnad, Vill inte behöva lägga min tid på att sköta något så stort-iofs har man råd med en stor villa kanske man anlitar arbetskraft?!

    Vi har sen 2 år tillbaka en liten kolonistuga, och det räcker gott och väl! Min mamma köpte stugan, och vi hjälps åt att sköta den, det är skönt, denna sommaren har jag knappt hunnit vara där och förra sommaren bodde vi där hela sommaren. Det är lagom.

    Rekommenderar lgh i stan eller strax utanför och kolonilott med eller utan hus. Det är också mycket skönt att kunna cykla överallt.

    Hoppas ni hamnar där det känns bra!

    Kram

    Och till Jonas! Din blogg är super! Du får ord på det jag tänker. Länkar till den från min blogg.

    /Maria

  3. Maria: Det är smärtsamt när ens drömmar dör…..och kanske hade det sett annorlunda ut om jag inte haft ett barn som är sjukt….men jag tror att det hade hänt iallafall, kanske bara något senare.

    …Och din tanke när du gick förbi de stora villorna, att de tar mycket tid och man helst skulle behöva anställa någon? – jag håller med, ska man hinna med livet, och speciellt om man har barn, så behöver man avlöna någon…..vilket iallafall inte jag har råd med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: