frivillig enkelhet

Jag skrev tidigare i höst om EIA Energy Outlook 2010. Ivan gjorde mig uppmärksam på att IEAs World Energy Outlook 2010 nu släppts och det är minst sagt spännande läsning för oss energiintresserade. Från Executive Summary:

All of the net growth comes from non-OEC countries, almost half from China alone, mainly driven by rising use of transport fuels; demand in the OECD falls by over 6 mb/d. Global oil production reaches 96 mb/d, the balance of 3 mb/d coming from processing gains. Crude oil output reaches an undulating plateau of around 68-69 mb/d by 2020, but never again reaches its all-time peak of 70 mb/d reached in 2006 (min kursivering), while production of natural gas liquids (NGLs) and unconventional oil grows strongly.

Detta skrivet under rubriken “Will peak oil be a guest or the spectre at the feast?”. IEA siktar i rapporten in sig på att olika policybeslut för minskning av CO2 utsläpp ska minska efterfrågan på olja:

Clearly, global oil production will peak one day, but that peak will be determined by factor affecting both demand and supply. In the New Policies scenario, production in total does not peak before 2035. though it comes close to doing so. By contrast, production does peak, at 86 mb/d before 2020 in the 450 Scenario, as a result of weaker demand, falling briskly thereafter. Oil prices are much lower as a result. The message is clear: if governments act more vigorously than currently planned to encourage more efficient use of oil and the development of alternatives, the demand for oil might begin to ease soon and, as a result, we might see a fairly early peak in oil production. That peak would not be caused by resource constraints. But if governments do nothing or little more than at present, then demand will continue to increase, supply costs will rise, the economic burden of oil use will grow, vulnerability to supply disruptions will increase and the global environment will suffer serious damage.

IEA har gjort en enorm omsvängning i sina prognoser de senaste 3-5 åren. Nu säger man i princip rakt ut att toppen i produktionen av konventionell olja är nära förestående. Jag ska gå tillbaka och jämföra skrivningarna i rapporterna de senaste åren i ett kommande inlägg.

Bokens andra del Arbetets frukt kan sammanfattas som en genomgång av hur vi under industrialiseringen blivit otroligt mycket mer produktiva, men trots det idag befinner oss i en situation där vi arbetar lika mycket per vecka som för fyrtio år sedan. Sedan slutet av 1800-talet har BNP per capita, alltså hur mycket vi producerar per person ökat tjugo gånger. En person idag producerar alltså lika mycket som tjugo personer gjorde för drygt hundra år sedan. En helt fantastisk bedrift. Detta har skett samtidigt som arbetstiden i omgångar förkortades under 1900-talet. Från en artikel i Populär Historia:

Andra hälften av 1800-talet: Arbetsdagens längd förkortas successivt genom avtal ner mot tio timmar, ofta något mindre på lördagar.
1919 En provisorisk lag om åtta timmars arbetsdag (48 timmars arbetsvecka eftersom man arbetade på lördagar) antogs. Lagen kom senare att förlängas och permanentas.
1938 Första lagstadgade semestern, två veckor.
1970 Lag om 40 timmars arbetsvecka.
1978 Den lagstadgade semestern förlängdes till fem veckor.

Sen början av åttiotalet har det alltså inte hänt något med arbetstiden trots att BNP per capita 2007 var 67% högre än 1980. Om vi nöjt oss med den levnadsstandard vi hade 1980 skulle vi alltså idag bara behöva arbeta ungefär 27 timmar per vecka. Om vi prognosticerar en tillväxt på 3% per år de kommande decennierna skulle vi 2035 bara behöva arbeta ungefär 14 timmar per vecka för att ha samma levnadsstandard som 1980.

Arbetstiden är naturligtvis ett intressant ämne att reflektera över, men riktigt intressant blir det när man kopplar den ökade produktionen per person till vår konsumtion. En naturlig följd av ökad produktion är ökad konsumtion. För att bibehålla samma totala mängd arbetstimmar i samhället måste konsumtionen öka, annars skulle prylbergen snabbt växa i butikerna. De senaste fyrtio åren har vi tagit ut den högre produktiviteten i konsumtion. Större hus, fler bilar, fler resor, osv. Frågan är om vi de kommande trettio åren inte borde ta ut i alla fall en del av den högre produktiviteten i kortare arbetstid?

I bokens första del Arbetets ideologi beskriver Paulsen hur mänskligheten under större delen av sin existens avskytt arbete men hur denna avsky under de senaste fyrahundra åren vänts till en “idoldyrkan utan gränser”. Under antiken såg man på arbetet som distraktion och förnedring. Som arbete definerade Platon och Aristoteles allt som måste göras för artens överlevnad. De fria aktiviteterna, såsom filosoferande, inkluderades inte i arbetsbegreppet eftersom det riskerade att instrumentalisera aktiviteter som man såg som värdefulla i sig själva. Förnedringen bestod i sin milda form av att tvingas underordna sig naturens lagar och arbeta med jorden och kroppen för sin överlevnad. I sin intensiva form bestod förnedringen av att underordna sig någon annans vilja på det sätt en lönearbetare tvingas göra. Lösningen på problemet var att införskaffa slavar som fick stå för arbetet. De som inte var slavar men ändå arbetade sågs inte som fullgoda medborgare i samhället.

Synen på arbete som något ont behölls mer eller mindre intakt fram till Protestantismens framväxt på 1500-talet. Kalvinisterna kämpade med osäkerheten om de var en av de utvalda och framgång i det här livet sågs som ett tecken på att man var en av dem. Rikedom blev en symbol för att man var en av de utvalda. Man började nu se på fattiga som lata och initiativlösa, snarare än dömda av gud till arbete och fattigdom. När den kalvinistiska fliten och strävan efter rikedom mötte den gryende industrialiseringen och dess behov av disciplinerade industriarbetare lades också grunden för synen på arbetet som plikt snarare än förbannelse.

De växande ekonomiska klyftorna under 1800-talet fick arbetarna att organisera sig. I ett samhälle där lönearbetet blivit en plikt och en förutsättning för att försörja sig formulerade arbetarrörelsen synen på arbetet som en rättighet, den syn som än idag delas av de flesta.

Så gick det till när arbetet gick från att vara något man överlät åt slavarna till att betraktas som en rättighet för alla.

Ur FNs konvention för mänskliga rättigheter, artikel 23:

1. Var och en har rätt till arbete, fritt val av sysselsättning, rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet.