Efter att vi flyttade strax innan jul bor vi nu i huset bredvid några av våra bästa vänner. Inte ens när jag bodde i Piteå, som ju är en småstad, hade jag så nära att hälsa på någon. Umgänge hemma hos någon är i Stockholm ofta koncentrerat till helgerna eftersom det tar så lång tid att ta sig till och från den man ska hälsa på. Det är normalt att det tar minst 20-30 minuter med kollektivtrafik eller bil för att ta sig dit man ska. Sett i det ljuset känns det väldigt lyxigt att bara snöra på sig skorna och gå över till grannhuset en tisdag.
Innan kollektivtrafik och massbilism var de flesta utelämnade till människorna i sin närhet. En vanlig dag rörde man sig max inom någon kilometers radie. När man läser Fogelströms skildring av Stockholm vid sekelskiftet till 1900-talet förstår man verkligen varför det betraktades som en utflykt att bege sig från Södermalms höjder ner till Sibirien. Antingen gick man, eller betalade dyrt för lyxen att åka den hästdragna spårvagnen som innefattade ett par byten innan ankomsten till destinationen.
Vi har fler människor än någonsin i närheten eftersom husen blir högre och staden förtätas. Samtidigt transporterar oss över allt längre sträckor för att ta oss till våra vänner och bekanta och det blir alltmer tidsödande att få till ett möte. Det här fenomenet kallar jag rörlighetens paradox. En rörlighet som borde främja mänskliga möten leder i slutändan till en minskning.
Det finns inte längre några naturliga mötesplatser för att knyta sociala kontakter i närområdet. Ett sprudlande föreningsliv ersattes av enskild passivisering i takt med att alla i modernitetens tecken skaffade sig en teve. Högre inkomster och bättre offentlig service minskade beroendet av människorna runt omkring oss för barnpassning och hjälp i hemmet.
Det är dags att återknyta bandet med grannskapet. Jag drar mitt strå till stacken genom att inte bara säga hej till grannen utan också prata någon minut och höra om de kanske behöver hjälp med att rasta hunden någon gång. Vem vet, kanske är det en god vän som döljer sig bakom dörren mitt emot?
frivillig enkelhet 