Det finns så vitt jag vet bara två böcker utgivna på svenska som tar upp frivillig enkelhet som livsstil. Den ena är Rik på riktigt av Fredrik Warberg och Jörgen Larsson och den andra är den alldeles nya Lev Enklare – Idéer för en hållbar livsstil av Giséla Linde. Det båda böckerna har gemensamt är att de inte lämpar sig speciellt väl för sträckläsning. Författarna uppmanar läsaren att pausa, reflektera över texten och skriva ner sina tankar. I det här inlägget finner ni mina reflektioner kring den första delen av Gisélas bok: Ett enklare liv – varför det?
Jag kommer att publicera inläggen som svar till Ankis recensionsserie av boken.
Giséla skriver i sin bok att hon nosat på de har frågorna länge utan att ha hört termer som simple living eller voluntary simplicity. När hon började läsa böcker om frivillig enkelhet var det som att hitta hem. Hon fick ord för det hon redan höll på med vilket gjorde det lättare att se vilken riktning hon hade i sitt liv. Det var likadant för mig. När jag började läsa böcker om frivillig enkelhet fick jag ett språk som hjälpte mig att formulera och uttrycka de tankar som jag burit inom mig.
Hitta livet
Det bärande begreppet i det här kapitlet är hållbar livsstil:
En hållbar livsstil är en livsstil som bär. Som gör livet rikt idag utan att tära på de resurser som ska räcka imorgon, både på ett personligt plan och i samklang med yttervärlden.
Det här är något som går igen i många böcker om frivillig enkelhet. Jag har funderat mycket på vad det innebär för mig. Några konkreta saker som jag kommit fram till är:
- Fokusera livsenergin på färre aktiviteter. Det är väldigt lätt att dras in i olika projekt. Jag försöker stanna upp och tänka igenom vad ett åtagande egentligen innebär. Saker som verkar små för stunden tenderar att växa innan de är slutförda.
- Sänk ambitionsnivån vad gäller storleken på umgängeskretsen. Jag tycker det är jätteroligt att umgås med andra människor, men umgänget ska nära och inte tära. Jag koncentrerar mig på att träffa de människor som jag tycker ger och inte tar livsenergi.
- Dra ner på det materiella så mycket som möjligt. Inget av mina nuvarande intressen kräver mycket saker. Jag tycker det är tråkigt med materialvård. För att minimera denna del av mitt liv håller jag på och rensar ut saker jag inte behöver. Mitt köpstopp ser också till att inget nytt impulsköp bärs över tröskeln.
- Jag vill ha en enkelhet och öppenhet i kommunikationen med andra. Det betyder till exempel att jag försöker berätta när någon gjort eller sagt något som jag blev sårad av. Jag försöker att inte hålla inne med mina känslor. Det här är det området som jag tycker är svårast.
Om du tycker att ovanstående låter egoistiskt har du helt rätt. Det är trots allt mitt liv det handlar om. Jag är övertygad om att när jag lever mitt liv på ett medvetet sätt mår jag bra och då orkar jag också ge tillbaka till andra.
Kapitlet avslutas med uppmaningen att skriva ner svaret på frågorna:
- Vad önskar du dig mest av allt?
- Hur vill du leva ditt liv?
- Hur hoppas och tror du att ett enklare liv skulle kunna se ut för dig?
- Kan ett enklare liv hjälpa dig att komma närmare det du önskar dig och det liv du vill leva?
För mycket av det goda
I det här kapitlet skriver Giséla om hur vi idag defineras som konsumenter och inte medborgare. Hur sambandet mellan ökad inkomst och ökad lycka bröts någon gång på 70-talet. Att det är vårt relativa välstånd som avgör hur rika vi känner oss. Frågan är: Kommer ökad materiell levnadsstandard att göra oss lyckligare? Måste vi söka en annan lösning?
I de kretsar jag rör mig skulle förmodligen få definera sig som materialister, men om man tittar på våra liv utifrån är vi onekligen det. Jag upplever inte att det är någon uttalad tävlan om vem som har störst lägenhet, finast bil eller störst teve. Däremot är jag övertygad om att relativismen kryper innanför skinnet på oss alla. Vi köper en platteve och motiverar det med att en tjockteve inte passar på det nya sidobordet av valnöt. Vi diskuterar bostadspriser och hur stora vinster vi gjort på lägenhetsklipp. Vi ser fram emot utlandsresor.
Det finns inte inom referensramarna att göra något annat. Det är dessa regler som gäller. Att inte dras med i strömmen kräver en vilja att sträva åt ett annat håll. Risken är att hamna utanför ramen, vad ska man då prata om?
Den tysta revolutionen
Här skriver Linde om hur arbetslivet under 1900-talet organiserats efter klockan. ”I det förflutna har människan kommit i första hand. I framtiden måste systemet komma först”, citerar hon Frederick Taylor.
Jag tror att vi som är aktiva i arbetslivet idag har svårt att tänka oss hur det var att arbeta innan industrialiseringen. Visst var arbetsuppgifterna för det mesta mer slitsamma och fysiskt betungande, men kroppen satte också en naturlig begränsning. Det går helt enkelt inte att lyfta tegelstenar hur fort som helst. Idag när många till största delen använder huvudet i sitt arbete är denna begränsning inte lika synlig. Även hjärnan är dock en del av kroppen och klarar inte av hur mycket stimuli som helst. Jag tror det är den insikten som sakta håller på att sjunka in hos många av oss. På samma sätt som våra kroppar tidigare satte gränsen åt oss för hur hårt vi kunde arbeta måste vi idag själva sätta gränsen för hur hårt vi låter vår hjärna arbeta. Kroppen kommer att säga ifrån till sist, men konsekvensen är då inte att gå hem för dagen utan att gå hem för en betydligt längre tid.
Hon beskriver sedan hur den ”andra gröna vågen” skiljer sig från den politiska världsförbättrarvägen på 70-talet. Nu ligger fokus på personlig utveckling och livsstil. Här känner jag också igen mig. Jag har fokus helt på mig själv och mitt liv och inte på några världsförbättrarambitioner. Visst tycker jag det är kul om andra inspireras av det jag gör, men det primära är att ändra mitt liv och inte andras.
Ekonomiskt, ekologiskt, egoistiskt
I det här kapitlet skriver Giséla om hur dagens samhällsordning är beroende av att vi aldrig är nöjda med det vi har. Konsumtionssamhället bygger på att vi ständigt ska köpa nytt. Jag tror att även här har relativismen en stor del av skulden. När vi ser hur familj och vänner fräschar till och köper nytt börjar vi automatiskt tycka att köket ser lite slitet ut. Att det nya köket kostar minst ett par arbetsår att betala av, på toppen av alla andra utgifter finns liksom inte i vår begreppsvärld. Öka på lånet lite, det kostar bara ett par hundra i månaden.
Vår tids problem är att vi lever för att ha och inte för att vara, enligt filosofen och psykoanalytikern Erich Fromm. I stora mått håller jag med om att det är på det viset. Det räcker med att titta på vad som finns med i en faktaruta i en intervju, eller varför inte ”Hej konsument” i DNs På Stan som frossar i havande. Det avspeglas också i mingelkonversationerna som betydligt oftare kretsar kring senaste köpet än hur lyckliga deltagarna känt sig den senaste veckan.
Jag tror att jag har blivit bättre på att fokusera på varande istället för havande de senaste åren. Likväl är det enkelt att falla tillbaka i diskussioner om den senaste mobiltelefonen. Så länge samhället är organiserat kring konsumtion kommer detta att vara normen.
frivillig enkelhet 
Kommentera