Var går gränsen för vårt personliga ansvar?

av jstenling

Att vi har ett personligt ansvar för våra handlingar håller nog de flesta med om. Om du gör något olagligt kan du ställas till svars i domstol och dömas till ett straff. Så länge du inte betraktas som psykiskt sjuk och oförmögen att ta ansvar för dina handlingar får du ta konsekvensen av dem.

Det finns också en moralisk aspekt att tänka på. Även om något inte är olagligt att göra kan det vara socialt oacceptabelt eftersom det betraktas som moraliskt förkastligt. Ett exempel skulle kunna vara att med pengar köpa sig före i en sjukvårdskö för att få plastikkirurgi samtidigt som en hjärtsjuk på grund av din handling dör i väntan på sin operation. Det du gjort är inte olagligt, men skulle sannolikt betraktas som omoraliskt av de flesta.

När det gäller ansvaret för att agera miljövänligt verkar det finnas två tankeskolor. Den ena menar att vi alla har ett personligt ansvar att agera så att vi påverkar miljön så lite som möjligt, den andra att det är politikernas ansvar att se till att samhället utvecklas i en miljövänlig riktning.

Jag har själv grubblat mycket på hur långt mitt eget ansvar sträcker sig i den här frågan. Är det moraliskt försvarbart att handla på ett sätt när jag vet att det leder till miljöproblem? Är det till exempel försvarbart att äta kött trots att detta leder till lidande för slaktdjuren och orsakar miljöproblem både lokalt och globalt? Många veganer har kommit fram till att svaret på den frågan är nej. Här slits den personliga viljan (det är gott med kött) och samhällets struktur (livsmedelskedjan är inställd på att leverera köttprodukter) mot de moraliska och miljömässiga aspekterna.

Jag tror att en av svårigheterna med att komma till något definitivt svar i frågan är att i princip alla mänskliga aktiviteter har större eller mindre påverkan på miljön. Det blir alltså en gränsdragning vid vad som kan betraktas som acceptabelt. Vad som är okej för mig behöver inte automatiskt vara okej för dig.

Lösningen ligger förmodligen någonstans i mitten. Dels måste vi finna gemensamma gränser för vilka aktiviteter som är okej, dels måste vi se till att vi har politiker som bedriver en politik som ser till att dessa omsätts i lagstifning och annat.

Om vi på ett personligt plan lyckas ta ansvar för detta har vi i alla fall kommit en bit på vägen.

One Comment to “Var går gränsen för vårt personliga ansvar?”

  1. Jag slutade äta kött för 25 år sedan av precis den anledning du nämner, slaktdjuren for illa. Jag tänkte ”jag skall inte gynna den där usla slaktindustrin för att jag skall äta något jag inte behöver”. Numera finns ju bättre alternativ men att börja äta kött igen finns inte på kartan, ekologiskt eller inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: