Tjänstedilemmat beskrivs enklast med ett exempel. En metallarbetares löneökning kan förklaras av att teknikutvecklingen leder till ökad produktivitet. Men om metallarbetaren är gift med en sjuksköterska – och könsrollerna är de konventionella! – så kan de över köksbordet enas om att även hennes lön bör stiga i samma grad. Båda utför ju viktiga arbeten. En sådan löneföljsamhet är lätt att motivera för att inte vissa grupper ska halka efter. Men hennes arbete kan inte effektiviseras i samma grad. Högre lön betyder högre kostnad för vården. Detta är tjänstedilemmat och det kan inte lösas med industriell tillväxt.
Påståendet är inte speciellt kontroversiellt. Dilemmat förklaras i grundläggande nationalekonomikurser där det konstateras att i länder med låg produktivitet (BNP/capita) är tjänster ofta relativt billiga och omvänt i länder med hög produktivitet. Tjänstedilemmat har inget att göra med om huruvida tjänsten utförs i offentlig eller privat regi. Det handlar helt enkelt om att det inte går att effektivisera tjänsteproduktion på samma sätt som industriproduktion. Om alla sektorer ska ha en jämförbar löneutveckling måste tjänstesektorns lönekostnad på sikt växa i förhållande till industrins. Om så inte sker kommer antingen de tjänsteanställdas löner att försämras i relation till de industrianställda, eller så kommer tjänstesektorns andel av ekonomin att krympa.
Det finns många viktiga insikter som bygger på denna, men den kanske viktigaste tycker jag är att oavsett hur snabbt ekonomin växer kommer vi inte att ha råd med mer tjänster eftersom kostnaden för tjänsterna kommer att öka ungefär lika mycket som den ekonomiska tillväxten. Det politikerna säger om att vi behöver ekonomisk tillväxt för att ha råd med vård, skola och omsorg är alltså en sanning med modifikation.
frivillig enkelhet 