Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur vår syn på kvalitet har förändrats genom tiderna. Att vi tidigare köpte kvalitetsvaror som höll länge, men numera köper vi bara skräp som går sönder hela tiden. När jag funderade på detta lite till kom jag fram till att jag kan inte minnas när något gick sönder för mig sist. Dyrt eller billigt, det mesta håller ihop rätt bra nuförtiden (iPods är undantaget som bekräftar regeln). Begreppen teknisk och estetisk livslängd skiljer helt enkelt på när en vara går sönder och när den anses förbrukad ur ett estetiskt perspektiv. Båda anledningarna leder till kassering.
Att överhuvudtaget prata om dessa två begrepp är ett relativt nytt fenomen. Det var på 1920-talet när massproduktionen kom igång på allvar men inte följdes av en motsvarande masskonsumtion som företagen började fokusera på att få ner den estetiska livslängden. Begreppet planned obsolescence härstammar från denna tid och är lika aktuellt idag. Det handlar helt enkelt om att konstruera produkter med en optimal livslängd, inte baserat på vad som är tekniskt möjligt utan för att maximera företagets vinst. Det mest extrema exemplet på kort planerad livslängd torde vara klädföretagen som kan ha en produktcykel som inte är längre än 6-12 veckor.
Reklam spelar naturligtvis en viktig roll när det gäller att hammra in i oss att det vi köpte igår inte duger idag. Vi ska inte fokusera på huruvida produkten fortfarande uppfyller våra behov, utan om den är tillräckligt snygg, fräsch eller häftig.
Det är när jag står där vid återvinningsstationen i färd att slänga en fullt fungerande pryl som tankarna snurrar igång. Varför ska jag slänga det här? Den fungerar ju alldeles utmärkt! Men sen övertygar jag mig själv: Den börjar ju se lite sliten ut, visst ska jag unna mig en ny!
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att bruka mina saker tills deras tekniska livslängd är slut. Så länge de fyller mina behov blir de kvar i min ägo. Mobiltelefonen och datorn får ett nytt batteri och några års livsrespit. Kläderna brukas tills de är utnötta. Tråkigt? Kanske det, men bra för miljön och plånboken.
Läs artikeln om planned obsolescence på Wikipedia, det är väl värd tiden.
frivillig enkelhet 