Boken Tillväxtens sista dagar – miljökamp om världsbilder av Björn Forsberg har legat på min läslista en längre tid. Daniel på Livet efter oljan har redan skrivit ett långt referat av den. Börja med att läsa det för att få en sammanfattning av vad boken handlar om. Jag tänker här nedan komma med några kompletterande kommentarer som fastnade i mitt huvud under läsningen. Boken är väl värd att läsa för alla som har ett gryende intresse för hållbar utveckling. Som andra påpekat hade den vunnit på en fast redaktörshand, men likväl innehåller den otroligt mycket viktig information och sammanfattar många saker som jag själv funderat mycket på men inte satt på pränt.
Ekomodernismen
Den ekomodernistiska tanken är den naturliga förlängningen av modernismens framstegstanke. För ekomodernister är alla miljöproblem möjliga att lösa antingen med hjälp av tekniska framsteg, eller genom marknadsmekanismer. Ekomodernisten ser tillväxt i ekonomin inte bara som en nödvändighet för att ha ”råd” att lösa miljöproblemen utan en möjlighet till ny tillväxt, de ”gröna jobben”.
Jag hade aldrig hört uttrycket ekomodernism innan jag läste boken och det sammanfattar verkligen den tankeströmning som exempelvis en majoritet av alla politiker ansluter sig till.
Naturen är underordnad den ekonomiska utvecklingen
Det är svårt att hitta någon som inte säger sig vara en miljövän. Likväl är det så att när det ska prioriteras mellan naturen (en levande skog med biologisk mångfald) och ekonomi (jobb till folket) väljer de flesta att prioritera ekonomin. Väldigt få har vad naturen kan bära som utgångspunkt när de resonerar kring vilka ekonomiska aktiviteter som ska företas.
Vetenskapens instrumentella syn på naturen
Jag är själv väldigt naturvetenskapligt intresserad, ateist och har i allmänhet en stor tilltro till vad människan kan åstadkomma genom vetenskaplig forskning. Den moderna vetenskapen uppstod under upplysningen och utgjorde grunden till empirisk forskning och alla framsteg som den än idag leder till. På ett mer filosofiskt plan har dock vetenskapen en instrumentell syn på naturen som något som går att förstå och styra för att gagna människan maximalt. Frågan är dock om vi överskattar vår förmåga att kontrollera för alla okända faktorer när vi gör olika ingrepp i naturens funktionssätt?
Vem bejakar egentligen tillväxtsamhället?
Att den nuvarande ekonomiska världsordningen är marknadskapitalism som kräver ständig tillväxt för att fungera är knappast ett kontroversiellt påstående. Frågan är dock hur många som aktivt funderat på och kommit fram till att detta är den världsordning de vill bejaka? Hur många ser det bara som den ”naturliga” ordningen? Jag tror att i grunden är det viktigaste för de flesta människor att de har ekonomisk trygghet att sörja för sin familj, bejaka sina intressen och leva ett roligt och bekvämt liv. Jag känner inte speciellt många som aktivt propagerar för tillväxtsamhället för att de vill ha större konsumtionsutrymme. Varför har vi hamnat här?
Det finns en konflikt mellan hållbar utveckling och vår nuvarande livsstil
Om man lyssnar på ekomodernisterna är det inte vår livsstil som leder till miljöproblem. Visst har vi vissa miljöproblem idag, men med tillräcklig tillväxt i ”de gröna näringarna” kommer vi ha råd att satsa oss ur alla miljökriser. I verkligheten är det så att det finns en hård konflikt mellan hållbar utveckling och vår nuvarande livsstil. En hållbar utveckling kräver en radikal sänkning av konsumtionsnivån i den rika världen. Detta kräver, eh, att vi konsumerar mindre [sic!]! Denna målkonflikt är inte ens uppe till offentlig diskussion (den förfäktas bara på miljöbloggar i Internets utkanter), ekomodernismen härskar!
frivillig enkelhet 