För det mesta saknar jag inte alls att vi inte har någon bil i familjen. Vi har tagit hänsyn till billösheten när vi valt hur vi bor, handlar, jobbar och så vidare. Det händer ändå att vi gör saker som skulle gå väldigt mycket snabbare att göra om vi hade haft en bil. I helgen var vi och hälsade på vänner som bor en bit från stan. Det finns bra bussar som går dit ut, men det tar ändå betydligt längre tid jämfört med att åka bil.
Visst är det krångligare att åka i en buss full med stavförsedda pensionärer jämfört med bil, men det går ändå att se på saken på olika sätt. När vi på kvällen ätit gott och suttit framför eldstaden var dags att gå till bussen. Ute på gårdsplanen möttes vi av en stjärnklar himmel och det var så där mörkt som det bara blir när man är en bra bit från stan. Vi fick gå i mörkret på grusvägen ner till busshållsplatsen och hålla i varandra för att inte hamna i diket. Framme vid hållplatsen stod vi och tittade på stjärnorna och väntade på bussen. Vi var osäkra på att den skulle se oss när den kom så vi såg till att hålla reflexerna åt rätt håll. Bussresan gick fint och när vi bytte till tunnelbanan stötte vi på en av fruns kollegor och pratade med henne sista biten hem. Visst är det smidigare med bil, men man missar också många upplevelser när man stänger in sig i plåtlådan.
Med det sagt: en hyrbilsfilial har öppnat i kvarteret, det är inte uteslutet att vi nyttjar den nästa gång vi ska ut på landet…
frivillig enkelhet 