Boken Vegomyten av Lierre Keith dyker upp då och då på olika nätforum. Det handlar vanligtvis om matens miljöpåverkan eller dieter som förespråkar högre intag av animalier, i Sverige främst företrädda av LCHF-falangen.
Till att börja med måste jag säga att den här boken är riktigt dåligt skriven rent språkligt. Den är dåligt redigerad och författaren fyller sida upp och sida ner med en blandning av personliga erfarenheter, referenser till andra verk och allmänt tyckande. Boken hade vunnit åtskilligt i både slagkraft och läsbarhet om den tvingats genom en redaktörs kritiska nålsöga.
Boken är uppdelad i tre huvuddelar: moralvegetarianer, politiska vegetarianer och näringsvegetarianer. Eftersom Sarah Vinterlycka i sin recension i SvD effektivt sammanfattar innehållet och jag är lat till naturen citerar jag den nedan:
Texten är uppbyggd kring två huvudsakliga teman som författaren har för avsikt att koppla samman – något hon inte riktigt lyckas med på ett övertygande sätt. Det ena temat, som större delen av boken ägnas åt trots titeln, är att på ett genomgripande sätt kritisera all form av jordbruk. […]
Bokens andra tema är kritiken av en vegetarisk kosthållning, och inte minst de personer som följer en sådan. Keith säger sig vilja slå hål på det hon kallar ”vegomyten” som innebär idén om att en vegetarisk kosthållning är mindre resurskrävande och således tär mindre på miljön än blandkost.
Om vi börjar med det första temat så håller jag i princip med Keith om att den industriella jordbruket knappast kan fortsätta på det sätt som det gör idag. Den utpräglade specialisering som skett är förvisso “effektiv”, men bygger på ett stort tillskott av fossil energi för att fungera. På något sätt måste jordbruket sluta näringsomloppen så att ingen extern näringstillförsel krävs. Det funkar ju inte heller att ha en kontinuerlig jorderosion eller ansamling av salt i jorden. Sen har vi hela den djuretiska dimensionen som jag har berört tidigare. Hur ett sådant reformerat jordbruk skulle se ut har jag inget detaljerat svar på, men jag tror att med dagens teknik skulle det gå att bedriva hyggligt mekaniserat så att vi inte alla tvingas tillbaka till gården.
När det gäller det andra temat: vilken kosthållning som är den bästa är det en fråga som sysselsätter oss alla i större eller mindre omfattning. I boken talar hon dels om vegetarisk kost som mat, dels om den är miljömässigt bra att äta.
Om vi börjar med näringsaspekten. Som med mycket annat tenderar det att bli en närmast religiös fråga där de som “sett ljuset” proklamerar för sin ståndpunkt på ett så aggressivt sätt att man i princip ska vara beredd att dö en tidig död om man inte ansluter sig till X-dieten. Trots att jag spenderat en hel del tid på att försöka läsa in mig på olika argument kan jag inte påstå att jag känner mig speciellt upplyst.
Keith argumenterar att spannmål är djävulens påfund och ligger bakom i princip alla våra problem såsom cancer, autoimmuna sjukdomar, osv. Jag har läst en hel del om LCHF och teorierna bakom den dietens förträfflighet. Ur mitt lekmannaperspektiv tycker jag det låter rimligt att det inte är nyttigt att ligga med hög insulinproduktion år ut och år in. Något är det som har ändrats de senaste trettio åren som orsakat den ökning av fetma och diabetes som vi ser i västvärlden. Om det är så som LCHF-gänget säger att det är för stort intag av kolhydrater som orsakar dessa problem då är det lite svårt att ha kostråd som säger att man ska äta på det viset. Jag ser ingen anledning att tivivla på att Keith mår bättre på en animaliediet, samtidigt finns det gott om veganer och vegetarianer som verkar må alldeles förträffligt. Det känns som en väldigt komplicerad fråga helt enkelt.
Hela det här “fettkriget” är intressant ur det perspektivet att det handlar om ett paradigm, eller det som jag tidigare skrivit om som pre-analytic vision. För de som tror att en lågfettdiet baserad på mycket kolhydrater är det rätta är det helt enkelt otänkbart att det förhåller sig tvärtom. Det vill säga att vi ska äta en diet med lite kolhydrater och mycket fett. Det är samma sak när ekonomer hävdar att evig tillväxt inte är ett problem, eller när miljöaktivister fördömer kärnkraft trots att det finns gott om data som visar att kärnkraft på många sätt är överlägset andra energikällor.
Det är alltid ett problem när man har investerat så mycket i en hypotes eller teori att det blir omöjligt att ändra ståndpunkt. Som av en händelse har Econtalk publicerat en podcast denna vecka med Gary Taubes som handlar om just precis detta ämne.
När det gäller miljöaspekten menar Keith att ett jordbruk som producerar spannmål i monokulturer är lika ohållbart som att äta kött från djur som fötts upp på kraftfoder. Hon fördömer helt enkelt hela det moderna jordbruket. Frågan är bara vilket alternativt sätt vi skulle kunna använda för att producera mat till sju miljarder människor och där är Keiths svar helt enkelt att vi är för många och måste sluta skaffa barn.
Sammantaget finns det en del relevant kritik i boken, men den drunknar i allt det övriga som är så mycket att det liksom inte går att ta riktigt på allvar. Att faktagranska och kolla upp allt som Keith hävdar i den skulle ta hundratals timmar i anspråk. Jag lämnas med en känsla av att en del säkert är sant, en del tvivelaktig och mycket bara rent tyckande från författarens sida. Läs Sarah Morgonlyckas recension, den gör ett bättre jobb av att sammanfatta boken… 
