I takt med att köpstopp, downshifting och andra konsumtionskritiska fenomen uppmärksammats i medierna har kritiken också kommit som ett brev på posten. Den vanligaste går ut på att det här med att avstå från konsumtion är någon slags ”borgerlig bohemtrend” för folk som har råd. Etikforskaren Ann Heberlein menar att avståndstagande från konsumtion blivit det nya sättet att vara intellektuell (Beckman, Ohlson & Can 25/2). Jag har ännu inte sett någon skriva att köpstopp är det nya svarta, men det skulle inte förvåna mig om det kommer under året…
Jag kan förstå hur kritikerna tänker. Det är självklart enkelt att sitta och prata köpstopp när man har pengar på banken eller downshifting när det finns marginal i hushållsenonomin. I det stora hela tycker jag dock att de missar poängen med vad det handlar om: vi rika i västvärlden måste minska vår konsumtion.
Jag har inte sett någon argumentera för att de fattiga i u-länderna ska konsumera mindre. Jag förstår heller inte den underliggande tonen i kritiken ”att det är något som vi rika i väst ägnar oss åt”. Det är ju det som är hela poängen! Det är vi som ska ägna oss åt det!
Om vi i väst redan idag konsumerar mer än vår andel av jordens ändliga och förnybara resurser säger det sig självt att vi måste minska vår konsumtion om vi inte vill gå mot en fullständig ekologisk kolaps i takt med att fattiga i u-länderna uppnår vår materiella standard.
Att reflektera över nivån på sin egen konsumtion ser jag som ett sunt tecken och ett första steg mot förändring.
frivillig enkelhet 