frivillig enkelhet

Efter att en kompis frågat om vi ville följa med på Vegomässan åkte vi igår till Kungsholmen i Stockholm för ett besök. När vi kom fram till Enskilda Galleriet vid 14.00 ringlade sig kön lång längs Kronobergsgatan.  Vi bestämde oss för att gå en sväng till Västermalmsgallerian för att återkomma senare. När vi kom tillbaka vid 15.30 var kön något kortare men fortfarande massiv. Vi ställde oss snällt sist och det rörde sig ganska snabbt framåt. Efter c:a 30 minuter fick vi betala och träda in i Galleriet.

Där inne var det trångt, trångt. Ett större rum utgjorde hela mässan med bord längs väggarna och i en fyrkant i mitten. Folkmängden gjorde det svårt att ens se vad de olika utställarena erbjöd för något. Vi smakade i alla fall på en väldigt god linssoppa från Seyhmus och en smarrig vegoburgare från Nutana. En kort pratstund med Veganrunners blev det också. Just innanför dörren ställde Vegoguiden ut, en webbplats som strävar efter att bli landets bästa guide för att äta vegetarisk mat på restaurang. Djurrättsalliansen anordnade mässan och det syntes då en stor del av utställarna var relaterade till djurrätt.

Det generella budskapet bland alla var självklart att vi i framtiden ska äta mer vegetarisk mat, både för djurens och planetens skull.

Trångt, trångt…

Dessa kängor salufördes som "vegetarian shoes"…

Nutana bjöd på sina goda köttersättningsprodukter.

Sammantaget var det tyvärr för trångt för att göra det till en bra mässupplevelse. Det var helt enkelt svårt att se vilka som ställde ut! Jag hade hoppats på fler matutställare än vad som fanns. Totalt besökte 2500 personer mässan under dagen, förhoppningsvis hittar arrangörerna en större lokal till nästa gång.

ekoSTHLM är en guide till ekologiska mat- och smakupplevelser i Stockholm. Om du vill läsa den nya utgåvan kan du ladda ner den här. Om du vill ha den i pappersformat kan du läsa här var den går att hämta. Guiden produceras av Ekologiska Lantbrukarna, en organisation som representerar lantbrukare i Sverige som producerar livsmedel med ekologiska metoder.

Lester R. Brown är en riktigt långväga miljöskribent och debattör. Han har bland annat startat World Watch Institute och Earth Policy Institute. Han har skrivit en rad böcker på miljöområdet, senaste tiden har han ägnat att skriva och uppdatera boken Plan B som nu utkommit i den tredje versionen: Plan B 3.0: Mobilizing to save civilization.

Lester är om inte fullfjädrad alarmist så åtminstone en av de går längst i sin kritik av den nuvarande samhällsordningen och vad som han anser måste göras för att nå en hållbar utveckling.

Lucas tipsade om att Lester skulle besöka Stockholm för att introducera den svenska översättningen av Plan B 3.0 – Uppdrag rädda jorden. Jag begav mig till Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm för att höra vad han hade att säga.

Lester föreläser

Ett trettiotal personer hade samlats för att lyssna på föredraget. Lester började med att berätta om vad som skulle hänta om isen på Grönland smälter (havsnivån stiger sju meter) eller Himalayas glaciärer försvinner (all konstbevattning av jordbruksmark i Indien och Kina omöjliggörs). Han sa att utmaningen nu är att stabilisera halten CO2 i atmosfären så snabbt som möjligt för att sedan sänka den. För att nå detta menar han att vi måste minska mängden utsläpp av växthusgaser med 80% innan år 2020, ett otroligt tufft mål.

Han pratade om klimatfrågans globala perspektiv. Det spelar ingen roll om det är ris- eller veteskörderna i Asien som minskar. Vi handlar livsmedel på en global marknad vilket betyder att hela världen drabbas.

Efter denna dystra inledning ägnade han en lång stund åt att tala om de stora insatser som nu trots allt är på gång. Bland annat om stora vindprojekt, plug-in hybrider och annat. Han menade att storleken på dessa projekt är större än vad man vågade tro bara för något år sedan. Han nämnde bland annat den vindfarm i Texas på 4000 MW som oljemannen T. Boone Pickens håller på att bygga.

Han nämnde Plan Bs huvudmål:

• Stabilisera klimatet
• Stabilisera folkmängden
• Utplåna fattigdomen
• Återställa jordens ekologiska system

Efter föredraget svarade han på publikens frågor. Den första frågan var vilken syn han har på  kärnkraft. Lester menade att om man räknar in alla kärnkraftens kostnader från byggnation, hantering av avfallet och nedmontering av förbrukade reaktorer är inte kärnkraften ekonomiskt gångbar. Som ett bevis för detta nämnde han att när Thatcher privatiserade energibranschen i Storbrittanien lyckades hon inte bli av med kärnkraftverken ens när hon försökte ge bort dem gratis. Han menade att kärnkraftindustrin hela tiden försöker föra över stora delar av kostnaden till skattebetalarna genom att exempelvis slutförvaring sker i statlig regi.

Nästa fråga kom från en yngre man som undrade om han skulle ägna sig åt att försöka begränsa klimatförändringarnas effekter (mitigation) eller att hjälpa till med anpassning (adaptation). Lester svarade att han helt klart såg begränsning som vägen att gå helt enkelt för att det är mycket billigare. Kostnaden för att exempelvis flytta på hundratals miljoner människor vid kusterna när havet stiger är mycket större än att begränsa mängden växthusgaser vi släpper ut.

Tyvärr förde jag inga anteckningar och kommer därför inte ihåg allt som sades, men ovanstående kan sägas vara en grov sammanfattning.

Lester signerar ett exemplar av Plan B 3.0 – Uppdrag rädda jorden

Tiden går fort! Köpstoppet under semestern i juli förflöt utan större missöden. Vi höll oss mestadels hemmavid och spenderade dagarna antingen på gården eller stranden. Inga stora köpstoppsutmaningar där. Jag gick en runda på Clas Ohlson i Piteå och fick några  köpimpulser på helt meningslösa tekniksaker. Att låta bli var dock inget större problem. Under ett besök i Luleå drabbades jag av riktigt köpbegär. Dels fanns det snygga sneakers till kraftigt rabatterat pris, dels ankelstrumpor som är snygga när man har kortbyxor på sig. Jag stod emot och tänkte att om jag klarat mig utan det hittills så går det säkert en säsong till.

Sommaren betyder mycket tid för läsning vilket avspeglade sig på bloggen där det blev bokrecensioner för hela slanten. Jag skrev om oljan och samhället ur några olika infallsvinklar och avslutade mina serier om Lev enklare och Your money or your life.

I augusti vet jag inte riktigt vad som hände. Jag skolade in sonen på förskolan och började jobba. Några inlägg på bloggen blev det knappt. Jag annonserade dock skapandet av www.frivilligenkelhet.se som för övrigt nu fyllts på med det relevanta innehållet från den här bloggen. Framöver kommer inlägg relaterade till frivillig enkelhet att postas där och här blir det mer fokus på konsumtion, energi och miljö.

Nu är jag tillbaka i arbetsvardagen och jag tror inte att det blir något större problem att klara spurten fram till nyår. Jag har aldrig tröstshoppat när jag är stressad vilket förstås skulle kunna vara ett problem. Jag ska fundera på hur julklapparna ska lösas utan att jag gör undantag och köper till precis alla.

Undantag för mig under den sjunde och åttonde månaden

Kan inte komma på att jag gjort något undantag.

Undantag för familjen den sjunde och åttonde månaden

Presenter! Ständigt dessa presenter!

Prylbehov just nu

Min skäggtrimmer har lagt av igen. Ska se om den går att laga eller om det blir till att köpa en ny… Sen är jag lite sugen på att köpa ett nytt grafikkort till vår mediacenterdator för att kunna titta på HD-kanaler. Men det kan vänta, vi har bara SVT HD ändå. Strumporna fortsätter att gå sönder på löpande band…

I ganska många amerikanska thrillers, tv-serier och skräckfilmer fastnar personer med diverse kroppsdelar i kökets avfallskvarn. Normalt är den installerad som ett separat hål i diskbänken, eller sammankopplad med avloppet från diskhon. Avfallskvarnar har lyst med sin frånvaro i Sverige och jag kan inte dra mig till minnes att jag sett en enda någonstans under mitt trettioåriga liv.

Det finns flera fördelar med en avfallskvarn: volymen avfall som måste transporteras med bil minskar, det malda avfallet kan rötas till biogas i reningverket och stanken från soprum kan bli mindre.

Stockholm Vatten har undersökt på vilket sätt avloppssystemet skulle påverkas om alla brukare hade en avfallskvarn och har kommit fram till att det går bra att låta malet avfall ta samma väg som det vi redan spolar ned i avloppet.

En avfallskvarn kostar c:a 5000 kr, en investering som kan betala av sig på tio år med hjälp av sänkt sophämtningskostnad.

Jag tycker det låter som en bra idé att på det här viset ta till vara på det organiska material vi slänger. Vi måste dock fortsatt fråga oss varför stora delar av den mat vi köper hamnar i soporna. Att producera mat, transportera den över halva jordklotet, köra hem den från butiken och sedan mala ner den i avloppet för att göra biogas är förstås inte energieffektivt. Men det avfall som är oundvikligt, typ kaffesump och liknande ska vi förstås ta till vara på bästa sätt.

Om det är gynnsammare att elda upp det hela eller röta det i en biogasanläggning vet jag inte, kanske någon har svaret på den frågan?

Avfallskvarn slipper avgift från DN.

Garbage disposal på Wikipedia.

Igår publicerade Veckans Affärer nyheten att svensk elintensiv industri vill bygga ut kärnkraften. Pontus Schulz och Johan Simu med flera har redan kommenterat detta. "Varför inte rensa bordet, lägga alla nya faktorer på det samma och sedan faktiskt debattera utifrån det?" säger Pontus. Johan menar att det är för tidigt att korka upp champagnen, men han är naturligtvis positivt inställd till det hela.

Själv undrar jag om vi verkligen behöver någon ny kärnkraftreaktor i Sverige. Enligt Energimyndigheten som undersökt vilken genereringskapacitet som är under uppbyggnad just nu går Sverige mot ett elöverskott på 7 TWh 2010 (Läs hela rapporten här).

Industrins problem är att den är exponerad mot elmarknadens prissättning som sker på marginalen. Ett år som detta då vi har elunderskott och tvingas importera det sista från kolkraftverk så blir det dyrt om man inte har sina terminskontrakt i ordning. Frågan är dock om det bästa sättet för industrin att säkra sina energipriser är att bygga ett ännu större elöverskott? Sett ur ett nationellt perspektiv är det ju ren kapitalförstöring att bygga en massa kraftverk som inte behövs.

Den elintensiva industrin är unik på så vis att att energin står för en så stor del av kostnaderna som den gör. Om vi vill behålla den i Sverige måste det finnas en långsiktig och stabil plan för hur den kan försörjas med el till ett rimligt pris. Att vi nu under några år haft ett underskott och tvingats importera tyder på bristande planering. När vi nu åter går mot ett överskott känns det inte som den optimala lösningen att bygga ett ännu större överskott.

Inbjudan till seminarium:
Skräp – om sopor, konsumtion och politik

För tid och plats, kontakta Maria Ferm på epostadressen nedan.
I den uppmärksammade reportageboken Skräp följer författaren Mattias Hagberg sina egna sopor från Göteborg, via Småland och Norrland till Ghanas huvudstad Accra. Miljöpartiet de Grönas språkrör Maria Wetterstrand har arbetat med frågor om miljö och konsumtion sedan 80-talet. På seminariet möts Maria och Mattias för att fråga ut varandra om sopor, konsumtion och den moderna miljörörelsens utmaningar. Kaffe och smörgås serveras.

Anmälan senast 11 september till maria.ferm@riksdagen.se
Med anledning av riksdagens säkerhetskontroller ber vi externa gäster att anmäla sig, komma ca 15 minuter innan seminariet börjar och inte glömma att ta med id-handlingar.
Seminariet arrangeras av Miljöpartiet de Gröna och Bokförlaget Atlas.

Fotnot: Jag blev ombedd att ta bort hänvisningen till tid och plats pga att Riksdagsförvaltningen har någon underlig regel om att sådant inte får läggas ut på nätet. Jag fattar ingenting…

DN recenserade i helgen boken Skräp av Mattias Hagberg. Den verkar vara upplagd på ungefär samma sätt som Garbage Land av Elisabeth Royte. (En fin sida om den boken finns här.) Mattias Hagberg är frilandsjournalist som bland annat skriver för GP och tidskriften Ord & Bild. Han har en blogg här som verkar handla mycket om konsumtion.

Annat slänger vi fast det egentligen fungerar. Två år gamla spisar och kylskåp hamnar på tippen bara för att de inte passar in i vår bild av det perfekta hemmet. Begagnade vitvaror går inte att sälja på nätet, hur mycket heminredningstidningar­na än tjatar om att man måste våga blanda "nytt och nött".
[…]
"Vi lever i ymnighetens tid", konstaterar Hagström. "Jag skulle kunna köpa nya leksaker till barnen varje dag. I leksaksaffären ett par hundra meter hemifrån kostar små plastbilar eller plastgubbar inte mer än en kopp kaffe." Och detta trots att de fraktats tusentals mil från fabriker i Kina.

Sambandet mellan tillväxt och avfall inte inte brutet. Det betyder att så länge vi har tillväxt kommer också mängden avfall att öka. Detta visar åter igen på tillväxtsamhällets problematik. Det handlar inte bara om att sluta resursflödena med återanvändning och återvinning. På sikt måste mängden materia i flödena stabiliseras på en hållbar nivå, globalt.  Om det betyder en minskning från idag vet jag inte, men helt säkert är att en ökning inte är hållbar.

Jag har reserverat boken på biblioteket och återkommer med en recension. Vi få se om det blir några tevesoffor för Mattias under lanseringen, kanske mot Frycklund på Timbro?

DI skriver idag om att Frankrikes president Sarkozy håller på att utreda om det är möjligt att införa ett mått på lycka som ett komplement till de vanliga normala ekonomiska indikatorerna som till exempel BNP. Jag har skrivit tidigare om hur sambandet mellan ekonomiskt välstånd och lycka bröts under 70-talet. Vi är idag inte lyckligare än då trots mer perngar i plånboken. Max Andersson har motionerat om detta i Riksdagen för Sveriges räkning. Förhoppningsvis är detta en trend som leder bort från det ensidiga fokuseringen på tillväxt och mer mot att faktiskt titta på hur människor har det och hur lyckliga de är.

Varför tycker du att frågan är viktig?
”Fram till 70-talet hängde BNP och lycka ihop i västvärlden, men från mitten av 70-talet är det sambandet brutet. BNP har ökat med 300 procent samtidigt som lyckonivån har stått stilla. Det visar att det är andra faktorer som spelar in och som bör uppmärksammas”, säger Ludvig Lindström, och fortsätter:
”När man har sina grundläggande behov uppfyllda, som mat för dagen, tak över huvudet och inkomst över en viss nivå, då blir man inte så mycket lyckligare av mer pengar. Det har politikerna inte riktigt hängt med på.”

 

Läs artikeln i sin helhet!

Boken Den rastlösa välfärdsmänniskan publicerades första gången 1969. Den är författad av Staffan Burenstam Linder. Han var bland annat:

Ledamot för Moderaterna i riksdagen och handelsminister 1976-78 och 1979-81.

Ordförande för riksbanksfullmäktige 1991-94.

Professor vid Handelshögskolan i Stockholm från 1974 och dess rektor åren 1986 – 1995.

Boken som är akademisk i språket väver in tiden som en dimension i den ekonomiska analysen. Nationalekonomer antar normalt att konsumtion av en tjänst eller vara är omedelbar och tar inte hänsyn till att det tar tid att konsumera. Genom att ta hänsyn till tidens inverkan på konsumtionen kommer Burenstam Linder fram till ett antal hypoteser:

• När produktiviteten i en ekonomi ökar (det råder ekonomisk tillväxt) ökar avkastningen på arbetstid vilket leder till högre löner. Detta leder till att konsumtionen under den fria tiden ökar för att denna ska upplevas som lika värdefull som arbetstiden.
• Eftersom produktiviteten enklare går att höja inom industrin än i tjänstesektorn kommer varor att hela tiden bli relativt billigare än tjänster. Detta kommer göra att det råder ett ständigt underskott på exempelvis välfärdstjänster. Burenstam Linder kallar fenomenet "serviceförfall i en serviceekonomi".
• Att vi nyttjar saker enligt "slit-och-släng" kommer som en direkt följd av att det blir relativt dyrare att underhålla våra saker hela tiden jämfört med att köpa nytt.
• Med högre inkomst kommer ökad konsumtion. Detta för med sig att fler konsumtionsval måste fattas varje dag. Det blir då rationellt att inte lägga den tid som krävs på valen för att säkerställa att rätt (pris, kvalitet, osv) vara/tjänst konsumeras.

Alla dessa fenomen ser vi ännu tydligare idag än 1969. Vi har mer prylar hemma än någonsin. Det klagas ständigt på kvaliteten inom vård-skola-omsorg. Att reparera exempelvis en mp3-spelare är inte att tänka på, det kostar så mycket att det är bättre att köpa en ny. Större kapitalvaror är på på väg att gå samma öde till mötes. När vår kyl gick sönder var det exempelvis nästan lika dyrt att reparera den som att köpa en ny. Vi köper ofta saker utan att ordentligt undersöka vilka olika alternativ vi har att välja mellan, helt enkelt därför att det tar för mycket tid i anspråk.

De tre sista kapitlen i boken ägnar författaren åt att försöka utröna om det finns något konsumtionsmaximum, ge tillväxtivern en känga och ställa frågan vad som egentligen är meningen med de ekonomiska framstegen.

Nästa år firar boken 30-års jubileum. Fortfarande jobbar de flesta 40 timmar i veckan trots att tillväxten de senaste tre decennierna gjort att vi skulle kunna jobba 20 med samma ekonomiska standard som då. Fortfarande är vi fast i tillväxttankens fjättrande boja. Frågan om vad som egentligen är målet med den ekonomiska tillväxten är lika aktuell idag som då, men diskuteras sällan.

För mig innehöll boken ett antal "aha!" och "ja just det, så är det förstås". Den är lite svårtläst och det underlättar om man har läst lite mikroekonomisk teori, men för den som är intresserad av ekonomi och tid är den ett måste att läsa.

Boken kom nyligen i en nyutgåva på Ratio förlag, men den finns också på många bibliotek. Staffan Burenstam Linder dog i cancer år 2000.