frivillig enkelhet

Jag har skrivit om köttkonsumtion tidigare. Min fru stack boken Monsterbiff till middag? i näven på mig och det fick bli min andra bok i hängmattan. Jag har tidigare bland annat läst The Omnivore’s dilemma av Michael Pollan. Monsterbiff till middag? har lite samma upplägg, vi får följa olika slaktdjur från deras födelse till slakten. Skillnaden är att denna bok utspelar sig i Sverige och beskriver svenska förhållanden.

Att förhållandena för slaktdjur i andra länder för det mesta är rätt vedervärdiga var jag väl medveten om och jag kan väl inte direkt påstå att jag hade speciellt högt ställda förväntningar på den svenska djurhållningen heller. Man måste vara mer än lovligt naiv om man tror på grönbetet i reklamen. I vilket fall som helst berättar Torbjörn och Ylva Esping en deprimerande historia fylld av fuskande bönder och en näring som inte direkt har djurens välbefinnande i högsätet. Boken är till stor del skriven i jagform av Torbjörn som under 20 års tid varit journalist på tidningen ATL Lantbrukets affärstidning.

I boken får vi följa några vanliga slaktdjur: kycklingen, kalkonen, grisen och kossan. Fram träder en bild av en bransch som ensidigt fokuserat på produktivitet och vinst under lång tid. Kött är idag 30 procent billigare än 1990 och vår konsumtion har ökat från 50 kg per person 1950 till 83 kg per person idag. Förlorare är djuren som tvingas leva ett i allmänhet miserabelt liv inomhus för att slutligen gå till slakt under inte allt för trevliga omständigheter.

På sätt och vis är det vi konsumenter som gjort att vi hamnat här. Vi har inte efterfrågat kött från djur som är uppfödda under bättre förhållanden och det är få som är beredda att betala en premie för den typen av produkt. Det är inte för att bli rika som branschen drivit utvecklingen åt det här hållet. Lönsamheten är dålig. Antalet djur som går till slakt minskar, framförallt inom gris- och nötproduktionen har svenska bönder svårt att konkurrera med importkött som sannolikt framställts under ännu värre former. Svenska konsumenter blundar och sväljer den danska fläskfilén.

Kött används ofta som lockvara i annonser från livsmedelsbutiker. (Det är ganska absurt när man tänker på det, en helsida med styckade kroppsdelar och lockande prislappar.) Varför är det kött, billigt kött, som ska driva besökare till butiken? Varför kan det inte vara fräscha grönsaker? Handlarna säljer kött till inköpspris men paprika kostar 59,90 kr/kg mitt i skördesäsongen. Det kan inte vara möjligt att mata spannmål genom ett djur och sälja det till en lägre kostnad än en grönsak. Det är något annat som pågår i bakgrunden.

Om vi som konsumenter går tillbaka till en köttkonsumtion kring 35-50 kg/år och samtidigt börjar kräva kött från djur som faktiskt levt ett bra liv och dessutom får sluta det på ett värdigt sätt skulle vi få äta vegetariskt vissa måltider, men den totala kostnaden för maten skulle inte öka.

Att äta strikt vegetariskt är förstås det säkraste sättet att veta att man inte bidrar till djurplågeri, men de flesta är inte villiga att bli vegetarianer. Jag tror och hoppas att ganska många är beredda att minska sin köttkonsumtion för att få ett renare samvete. Tyvärr är jag övertygad om att det också finns många som skiter fullständigt i hur djuren de stoppar i sig har det under sin levnad, bara de får billigt kött. Att de sedan inte behandlar sina katter, hunder och andra husdjur på samma sätt får man inte nämna för då blir det något svart i blicken. Grisarna får finna sig i att de hade otur i livets lotteri och därför ska födas upp till slakt och inte till att bli högt aktade familjemedlemmar. Intelligens eller förmåga att känna smärta har inget med saken att göra.

Jag menar att alla ska läsa Monsterbiff till middag? och sedan reflektera, gärna tillsammans med familjen, över vad man ska tycker är okej. Antingen kommer man fram till att en del förändringar i kosthållningen är på sin plats, eller så tycker man att dagens ordning är acceptabel.

Jon Stewart, underbar som alltid.

Det är semestertider och det betyder för min del gott om tid för att läsa. En tur till biblioteket gav utdelning och jag tänker göra lite korta recensioner här på bloggen av de böcker jag läser. Kanske inspirerar det någon annan att resa sig ur hängmattan och bege sig till det lokala biblioteket?

Den första boken jag läst är Mat & klimat av Johanna Björklund, Per Holmgren och Susanne Johansson. På drygt 200 sidor berättar författarna matens historia och hur vi hamnat där vi är idag med ett mekaniserat, energikrävande jordbruk. Vi får veta vilket matavtryck vår moderna föda gör på jorden och på vilka olika sätt den påverkar ekosystem, djur och människor. Boken avslutas med en skiss av hur en framtida mer miljöanpsasad matproduktion skulle kunna tänkas se ut och hur vi bör förändra våra matvanor i en mer hållbar riktning. Bland annat finns en ny variant av matpyramiden med som tar hänsyn till matens klimatpåverkan.

Det som tilltalar mig med boken är att den sammanfattar mycket av det man läst på olika ställen till en helhet. Den tydliggör vilken fantastisk utveckling jordbruket haft under nittonhundratalet, men även vilka konsekvenser detta fått för miljön och vilka problem det kommer att orsaka i framtiden. Som ett exempel kan nämnas att vi har gått från 100-1000 hektar för att föda en människa (jägare/samlare) till 0,4 hektar idag! Det är helt otroligt när man låter det sjunka in. 75 procent av dessa 0,4 hektar används för att odla foder till djur.

Om du inte tidigare läst så mycket om maten och klimatet, eller är ute efter att få en samlad bild av läget rekommenderar jag starkt Mat & klimat.

Robert Rapier skriver om EIAs Energy Outlook för 2010. Han har med några intressanta grafer.

Grafen visar att efterfrågan på olja år 2030 förväntas vara 105 miljoner fat per dag. “Unidentified Projects” är gapet mellan ökad efterfrågan och vad nuvarande fält förväntas kunna producera. För att möta efterfrågan måste alltså oljeindustrin hitta fält som producerar 43 miljoner fat per dag år 2030. Jag är skeptisk till att detta är möjligt.

Robert skriver om den här grafen som visst alltid finns med i rapporten och blivit något av en skrattavla. Oljeproduktionen har minskat i USA i mer än 30 år, men EIA prognosticerar fortfarande att nästa år ska den börja öka igen.

På The Oil Drum finns två inlägg som propagerar för och emot att EIA med denna rapport tar ytterligare ett steg mot att anamma Oljetoppen. Min tolkning är att både EIA och IEA successivt för varje år nu drar ner sina prognoser för produktionen. Visst kan en del av detta säkert förklaras med lägre BNP på grund av några förlorade år under finanskrisen, men den förklaringen håller knappast under hela prognosperioden. Vi får väl se om nästa års prognoser blir mer optimistiska igen.

Jag kunde inte låta bli en referens till den briljanta Facebookgruppen.

Jag lyssnade på Klotet och ett reportage från Swedish Biogas fabrik i Örebro. I takt med att utbyggnadstakten av biogasproduktionen nu öker kommer restavfallet inte att räcka till. För att fylla jästankarna kör man istället på med prima spannmål. När Tomas Hägle får frågan om det verkligen är vettigt att göra biogas av råvaror som skulle kunna bli mat så säger han att man måste betrakta det som en “övergångsgröda”. Det är exakt samma argument som framförs av de som är i etanolbranschen. Etanolen ska ses som ett “övergångsbränsle”. Vän av ordningen frågar sig vad det är vi ska övergå till? Det hela påminner mig om den klassiska planen som exempelvis kan se ut så här:

Bild: Tigtog

I biobränslekretsar:

1. Börja producera biobränsle från restavfall.
2. När restavfallet inte räcker, gå över till prima råvara.
3. ?????
4. PROFIT

Varje analys av hållbarheten i transportsystemet måste rimligtvis börja med att man tittar på vilken mängd energi som det hållbart är möjligt att omsätta i transportsektorn. Tyvärr blir det så fort man börjar räkna väldigt uppenbart att den framtida transportapparaten måste se radikalt annorlunda ut jämfört med den nuvarande och då är det enklare att tala om “övergångsbränslen” på marginalen och köra på som vanligt med bensin och diesel.

Eller som Charlott Gissén uttrycker saken:

Det bästa vore naturligtvis att vi slutade köra bil och åka flygplan allihop, men vi måste ju ändå på något sätt få samhället att fungera.

Arbete pågår att ta fram en svensk biogasstrategi. En första delrapport har redan kommit. Det jag skulle vilja se är ett strategiarbete som syftar till att ställa om sveriges transportapparat till säg 20% av dagens energiförbrukning som tak. På den nivån skulle biobränslen kunna göra mer nytta än på marginalen.

Läs hela bloggposten på Klotet, den innehåller mycket matnyttig information!

Jag har ju skrivit en hel del om exponentiell tillväxt i en ändlig värld. För någon månad sen när jag var hos en kompis och samtalade kläckte han ur sig: “Du skriver om att exponentiell tillväxt inte är möjlig i en ändlig värld, men tänk om även lösningarna på våra problem utvecklas exponentiellt?” Det han menade var alltså att istället för att titta på exponenten på problemsidan så bör vi göra det på lösningssidan. Han gav mig sedan boken The singularity is near av Ray Kurzweil. Kurzweil är så kallad transhumanist. Han menar att den tekniska evolutionen är en naturlig följd av den biologiska evolutionen och att vi under detta århundrade kommer att slita oss loss från våra biologiska bojor och med teknikens hjälp bland annat kunna:

• Leva för evigt (med hjälp av nanorobotar som åker runt i kroppen och reparerar celler och annat som går sönder)
• Simulera ett mänskligt medvetande i en dator (vilket skulle göra det möjligt att “ladda ner” sig själv och starta upp en kopia i en dator.

Oavsett om man köper att det är möjligt att göra ovanstående eller inte finns det mycket intressant att läsa i boken.

Den intuitivt linjära kontra den historiskt exponentiella vyn

Kurzweil menar att människor i allmänhet inuitivt ser på skeenden som linjära. På kort sikt ser även exponentiell utveckling ut att vara linjär och eftersom människors minne sviker med tiden och vi är dåliga på att prognosticera framtiden har vi svårt att ta in när något faktiskt följer en exponentiell utveckling. Tittar man historiskt är det dock väldigt mycket utveckling som sker exponentiellt. Ekonomins tillväxt är ett bra exempel. De som hunnit komma upp i medelåldern betraktar sällan sjuttiotalet som en knaper tidsperiod, men faktum är att vi idag har dubbelt så hög inkomst per capita jämfört med då. Antalet människor på jorden är ett annat bra exempel.

Källa: SCB och Ekonomifakta

Källa: UNEP

Andra exempel är förbrukningen av olja, kol, järnmalm och så vidare. Poängen är att när man tittar på dessa kurvor så häpnar man. Det går fort på vägen upp.

Om dessa kurvor befinner sig på “problemsidan” så tänkte jag att vi kan titta på några kurvor som är på “lösningssidan”.

Källa: Greenecon

Kostnaden för solcellspaneler sjunker som en sten och närmar sig nivån då den är jämförbar med kostnaden för att producera en kWh med vatten- eller kärnkraft.

Källa: Windy Future

Att prisnedgången på vindkraftprojekt tagit stopp under 2000-talet beror till stor del på kapacitetsproblem i branschen. Man hinner helt enkelt inte producera tillräckligt många turbiner och då går priserna upp på de turbiner som produceras. Jag tror dock att den faktiska kostnaden för att producera en kWh med vindkraft kommer att fortsätta nedåt. Större vindkraftparker, större turbiner, bättre driftsäkerhet.

Om man applicerar det exponentiella tänkandet på exempelvis fusionskraftsforskning är det fullt möjligt att vi inte är långt borta från fungerande fusionskraft, trots att det länge verkat som att vi bara gör små framsteg. När kurvan väl sticker iväg uppåt går det fort…

Jag är själv ingen teknikutopist. Jag tror inte att vi kan lösa världens resursproblem med teknikens hjälp. Jag tror dock att ibland är det lätt att stirra sig blind på problemen och inte på lösningarna.

Regeringen annonserade i samband med budgetpropositionen att skatten på biogas slopas. I Stockholmsområdet är det brist på biogas, trots att det i bara fanns ungefär 2500 gasbilar i slutet av 2009. För att få upp produktionen av biogas projekteras just nu en anläggning vid Ältasjön. Som ett brev på posten har en förening bildats för att hindra bygget.

Mellan Flatens naturreservat och Nackareservatet, vid Ältasjöns västra strand, har en tomt kalhuggits för att bygga Sveriges största biogasfabrik. På andra sidan sjön ligger Älta, där 3.500 personer skrivit på en protestlista.
– Det är ju naturreservat på ömse sidor. Och Ältasjön ligger intill. Sedan har vi miljöaspekten när det gäller transporter – allt som ska köras till och från anläggningen på Tyresövägen och Södra länken, säger Bernt Mattson, ordförande i föreningen Rädda Ältasjön, som kämpar mot bygget.

 

Till skillnad från vatten-, kärn och vindkraftverk som kan placeras på platser långt från tättbebyggt område bör biogasanläggningar helst ligga i närheten av det som ska rötas för att minimera transporterna till anläggningen. Långa transporter är energikrävande och i värsta fall kan anläggningen bli en nettoförbrukare av energi.

Många människor betyder mycket avfall och goda förutsättningar för att bygga en storskalig anläggning. Frågan är hur många som vill ha en biogasanläggning till granne? Alla vill vara miljövänliga, men om en uppoffring krävs fallar snabbt intresset.

Jag har tidigare skrivit om Henriksdalsverket som idag producerar biogas av allt avloppsslam som kommer till anläggningen.

– Idag gör vi gas av allt slam som kommer till oss. Men vi har kapacitet att ta emot mer. Det skulle i så fall kunna vara hushållssopor, om det mals ner så att det blir pumpbart. Vi kan också öka omsättningen i våra rötkammare, säger Mikael Lind, chef på Henriksdalsverket.

Avfallskvarnar hos alla hushåll i Stockholm skulle kunna öka volymen gas, frågan är bara hur mycket?

Den planerade anläggningen vid Ältasjön ska enligt miljökonsekvensbeskrivningen producera maximalt 10,5 miljoner m³ biogas per år. En ansenlig mängd, men fortfarande bara tillräckligt för att ersätta ungefär 0,2 procent av Sveriges bensinförbrukning 2008. Detta trots att anläggningen enligt mkb ska kunna behandla 60 000 ton biomassa per år.

Som jag skrev i mitt förra biogasinlägg: Självklart ska vi utvinna biogas ur vårt avfall, men vi kommer aldrig kunna ersätta mer än en bråkdel av den bensin och diesel vi behöver för att hålla vår nuvarande bensin- och dieseldrivna transportapparat i gång.

Jag tror att utsikterna att hålla en biogasdriven busspark för kollektivtrafik igång borde vara relativt goda i Stockholmsområdet, men om gasen ska användas till privatbilar kommer den inte att räcka långt. Det är lätt att se en framtid där trycket vid gaspumpen stiger (sjunker?) i takt med att bensin och diesel blir dyrare. Frågan är då vilka fordon som ska prioriteras. Det enda vettiga enligt min mening är att bussar och distributionsbilar får gas först.

I dagarna kommer Stellan Tengroth ut med sin bok Tillväxt till döds. Det här är en viktig bok. Den eviga tillväxtens omöjlighet behöver belysas och debatteras. Tengroths bidrag till debatten är av ett resonerande och reflekterande slag. Med passande exempel belyser han tillväxtfrågan från olika vinklar. Läsaren lämnas att själv ta ställning och förhålla sig till budskapet som både andas optimism och pessimism.

Om du någon gång funderat över varför all tillväxt i naturen förr eller senare tar stopp, men vår ekonomiska tillväxt enligt modellerna antas kunna pågå för evigt, då är detta en bok för dig.

Du kan köpa boken av Stellan, Adlibris eller Bokus. Den 16 april är det releaseparty. Tiden för anmälan gick ut den 9 april, men om du frågar snällt kanske det går bra att komma.

I torsdags tog SVT Debatt upp oljetoppen. David Jonstad, Marian Radetzki och Kjell Aleklett med flera medverkade. Mitt bestående intryck av programmet är hur otroligt svårt det är att prata om ett ämne som på ytan är enkelt och intuitivt att förstå men där samtalet snabbt blir teknokratiskt och komplicerat. Jag har aldrig sett David Jonstad tala tidigare och han gav ett tydligt och bra intryck. Göran Hådén gjorde ett kort inhopp. Det var upplysande att höra folket på stan där inte en enda person uttryckte någon oro för att oljan ska ta slut. Att till och med Ulf Svahn från SPI talade om en platå med topp någon gång 2030-2050 säger dock en del om var vi befinner oss idag jämfört med för ett par år sedan. Som vanligt i teve kändes diskussionen alldeles för kort, men kanske fick några i landet upp ett litet intresse för oljefrågan.

Jag är inte vegetarian. Jag är för bekväm och saknar tillräcklig självdisciplin för att utesluta animaliska produkter ur min kost. Jag strävar efter att över tid minska mängden animalier i min kost och det går sakta åt rätt håll. Jag tror det är möjligt att ha exempelvis kött- och mjölkproduktion som lever upp till en sådan nivå vad gäller miljö- och djurhänsyn att den är acceptabel för mig ur en etisk synvinkel.

Tyvärr är vinstmaximering inte speciellt kompatibelt med största möjliga hänsyn till miljö eller djur. Marknaden ger vad som efterfrågas och som inom många andra områden gäller att när valet står mellan dyrt hänsynsfullt kött och billigt industrikött vill flertalet konsumenter ha det senare. Antalet förklaringar till att det är på det viset är säkert nästan lika många som antalet konsumenter, men faktum kvarstår: vi äter mer och mer kött och andra animaliska produkter för varje år.

Det som förbryllar är att på tvärs mot statistiken upplever jag att allt fler reflekterar över de konsekvenser den moderna djurindustrin och matproduktionen för med sig. Oavsett om det handlar om miljön, djuren eller den egna hälsan tycker jag mig ana en trend mot ett större inslag av vegetarisk mat även i typiska korv- och köttbullsfamiljer.

På samma sätt som Göran Persson verkar fler och fler uppleva en viss olust inför tanken att äta djur. Särskilt om färden från livmoder till bord ser ut som den i regel gör idag.

Det bidrar säkert att det ständigt rapporteras om nya problem i köttbranschen. Ett par axplock från den senaste tiden:

• Nya dokumentärserien i P1, Matens Pris, berättar om importen av genmodifierad soja från Brasilien. (Även i Studio Ett.)
• Studio Ett berättar om bristerna i djurskyddet. Inspektörerna åker bara på akuta fall. Vi kan förvänta oss fler grisskandaler framöver.
• EU godkänner köttklister.

Sveriges köttkonsumtion har ökat från 50 kg per person 1950 till 83 kg per person idag, rapporterar Matens pris. Även Landet Brunsås, dokumentärserien i SVT, belyser livsmedelsfrågan på olika sätt. Med avstamp i tillsatsdebatten som startade när Mats-Eric Nilssons Den hemlige kocken publicerades 2007 pratas det mer mat än någonsin i lunchrum runt om i Sverige. Påfallande ofta handlar det om kopplingen mat, djur och människa.

Jag tror vi kommer att få se ännu mer undersökande journalistik kring mat och djurproduktion framöver. Det är ett grisigt jobb, men någon måste göra det.