frivillig enkelhet

DN har just nu en artikelserie om ekorrhjulet. Den påminner mycket om den som SvD gjorde hösten 2006. Jag har inte skrivit om frivillig enkelhet på länge men det beror mycket på att det blivit en rätt integrerad del av hur jag lever. Jag håller fortfarande på och minskar ner på mitt materiella innehav. Jag tillämpar fortfarande principen en in – två ut. Vid någon tidpunkt får jag nog gå över till en in – en ut, men där är jag inte ännu.

Jag har passat på att uppdatera sidan om frivillig enkelhet här på bloggen om någon som läser artiklarna i DN söker sig hit.

Jag har tidigare skrivit om att det ofta inte är våra prylars tekniska livslängd som bestämmer hur länge vi har kvar dem. Ofta handlar det om att något nytt och hett kommit som vi känner att vi måste ha istället. Om något går sönder reparerar vi det sällan utan köper nytt istället.

För två veckor sedan råkade min kära son tippa min bärbara dator i golvet med följden att raderatangenten gick sönder. Datorn fyller fyra år i dagarna och har tjänat mig väl. Den är fortfarande tillräckligt snabb för de saker jag använder den till och det kändes surt att behöva köpa en ny bara för en trasig tangent. Till min glädje visade det sig efter lite sökande på nätet att det inte var något problem att få tag på ett nytt tangentbord. Via HPs hemsida hittade jag servicemanualen som beskriver hur man monterar tangentbordet samt vilket reservdelsnummer det har. Via Europartsnordic beställde jag ett nytt för 262,48 kr + moms, som hittat. Nu väntar jag med spänning på att tangentbordet ska levereras så att jag kan montera det.

Med lite händighet och tillgång till Internet verkar det inte vara något problem att hålla liv i sina gamla prylar!

Ekonomen Nicholas Georgescu-Roegen kan sägas vara en av grundarna av disciplinen ekologisk ekonomi. Han är mest känd för sin bok The Entropy Law and the Economic Process. Jag har inte läst boken själv men Daly skriver mycket om Georgescu-Roegens idéer i Beyond Growth.

I den neoklassiska teorin illustreras ekonomins funktionssätt ofta med ett diagram där ekonomin är ett slutet system där varor och tjänster byts mot pengar i ett cirkulärt flöde.

Problemet är att det ser ut som att detta kan pågå i all oändliget. I verkligheten genererar dock ekonomiska aktiviteter avfall, vilket inte alls finns med i diagrammet. Det finns ”inputs”, ”outputs” (varor och tjänster) men inget ”waste”. Det faktum att ekonomiska aktiviteter faktiskt genererar avfall som påverkar miljön brukar kallas externa effekter. För att ta hand om dessa externa effekter försöker neoklassiska ekonomer att internalisera dem. Ett exempel på internalisering är utsläppsrätter där en marknad skapas för att prissätta utsläpp till miljön. Men hur vore det om den ekonomiska modellen redan från början inkluderade alla miljörelaterade externaliteter? Det är precis detta Georgescu-Roegen försöker göra när han kombinerar ekonomi och termodynamik.

Hans entropitimglas kan beskrivas så här:

För det första, timglaset är ett slutet system. Ingen sand kan komma in i eller lämna timglaset.

För det andra, ingen sand förstörs i timglaset, mängden är konstant. Detta är en analogi av termodynamikens första lag, summan av materia/energi är konstant.

För det tredje, sand flödar konstant från den övre delen av timglaset till den nedre. Sand i den nedre delen av timglaset har använt upp sin potential att falla och därmed göra arbete. Sand i den övre delen av timglaset har fortfarande potential att göra arbete.

I takt med att sand flödar från den övre till den nedre delen av timglaset ökar entropin (oordningen) i systemet. Detta är termodynamikens andra lag, entropin ökar över tid i ett slutet system.

”Solar stock” är den energi vi tar emot från solen. Denna energidepå kan betraktas som nästan oändlig, men har ett fast begränsat flöde.

”Terrestrial Stock” är energidepåer som lagrats på jorden genom åren (olja, kol och gas för att nämna några). Dessa energidepåer är ändliga, men har stort flöde (temoporärt).

Samhällen innan den industriella revolutionen levde av solens energidepå. Moderna industrisamhällen är beroende av att använda sig av energidepåerna på jorden för att kunna uppnå den mycket högre nivån av ekonomisk aktivitet.

Långsiktigt är det förstås omöjligt att ett samhälle är beroende av en begränsad resurs. Frågan är hur länge vi kan leva av de energidepåer som skapats på jorden under dess 4,54 miljarder år långa existens? Vilket ansvar har vi för kommande generationers energiförsörjning?

Paul Ehrlich	Julian Simon

Paul Ehrlich är en miljökämpe som blev känd för en bredare allmänhet när han 1968 publicerade boken The Population Bomb. I boken hävdade han att utan radikala åtgärder skulle hundratals miljoner människor svälta till döds under 1970- och 1980-talen på grund av den växande befolkningen. I grunden handlar Ehrlichs syn om att jorden inte kan förse en växande befolkning med tillräckliga resurser i oändlighet. Ehrlichs syn utmanades av ekonomen Julian Simon som menade att uppkomna begränsningar av naturresurser går att åtgärda genom mänsklig list, substitut och tekniska framsteg. Som bevis för sitt påstående framförde Simon att i det långa loppet har priserna på råvaror varit stabila eller sjunkande. Simon skrev i sin bok The Resourceful Earth publicerad 1984 "Det finns inget övertygande skäl att tro att världsmarknadspriset på olja kommer att stiga under kommande decennier. Tvärtom, priserna kan i själva verket sjunka under nuvarande nivåer."

Simon slog 1980 vad med Ehrlich om vad priset på fem utvalda metaller skulle vara tio år senare. Ehrlich valde metallerna koppar, krom, nickel, tenn och tungsten. Simon trodde att priserna skulle gå ner, Ehrlich att de skulle gå upp. När det 1990 var dags att avgöra vadet hade priset på alla fem metaller sjunkit. Det finns en bra artikel på Wikipedia om det hela som är intressant att läsa.

I grunden handlar vadet om två olika synsätt där det ena går ut på att vi inte behöver oroa oss för brist på råvaror och det andra att det finns en gräns för vad jorden klarar av att bära och att vi närmar oss den gränsen. Kännetecknande är att det ofta är ekonomer som företräder det första synsättet och naturvetare det andra.

Vilket synsätt tror du är det rätta?

Normalt menas med kapital de beständiga strukturer som människor etablerat genom investeringar, till exempel maskiner, hus, fordon och så vidare. Kapitalet förslits över tid och nyinvesteringar är nödvändiga för att bibehålla en given nivå av anskaffat kapital i ekonomin. Investeringarna i sig består av mänskligt arbete och transformation av diverse naturresurser till den färdiga kapitalvaran. Naturresurserna går grovt att dela in i förnybara (ex. skog, spannmål) och ickeförnybara (ex. malm, olja). I den neoklassiska ekonomiska teorin kan en obegränsad mängd av naturresurser göras tillgängliga via prismekanismen. Om efterfrågan är hög stiger priset och det blir ekonomiskt gynnsamt att öka produktionen. Någon faktiskt begränsning av vad som går att producera räknar man inte med, är priset bara tillräckligt högt går det att producera vilka kvantiteter som helst. (Naturligtvis inte omedelbart, men över tid)

Daly menar att utvinning av ickeförnybara naturresursern alltid ska ses som förbrukning av kapital och aldrig som en investering. Endast aktiviteter för att säkra produktionsförmågan av förnybara naturresurser är enligt det synsättet att betrakta som investeringar. De förnybara resurserna får endast utvinnas i en sådan omfattning att den långsiktiga avkastningen inte riskeras.

Utvinning av exempelvis järnmalm är med Dalys synsätt alltså alltid förbrukning av kapital och utvinning av exempelvis skog får bara ske i sådan omfattning att det för evig tid är möjligt att utvinna samma mängd skog, annars är även detta förbrukning av kapital.

Den stora skillnaden i synsätt mellan de ekologiska ekonomerna och en neoklassisk ekonom är alltså att de förra menar att det finns en faktiskt gräns för hur mycket naturresurser vi kan utvinna med bibehållen avkastning. En neoklassisk ekonom menar däremot att det inte finns någon sådan gräns utan att resurserna är obegränsade.

Personligen förstår jag inte hur neoklassikerna kan resonera på det sätt de gör. För mig är det uppenbart att det finns en begränsning av vilka kvantiteter av olika naturresurser vi kan utvinna. Om man tror på en sådan begränsning är det också omöjligt att tro att evig tillväxt är möjlig.

Dalys kritik mot det neoklassiska synsättet går ut på att den ekonomiska teorin måste innefatta naturens begränsningar. Problemet är att bara att om man gör det så faller hela den neoklassiska teorin i bitar eftersom den bygger på att det inte finns några begränsningar.

Jag gör fortfarande små förändringar i mitt beteende. Mestadels handlar det om att ta bort saker i vardagen som inte tillför något men innebär en belastning på miljön eller mig själv på ett eller annat sätt. För att inspirera andra och mig själv har jag lagt upp en sida där jag dokumenterar vad jag gör. Lägg till era egna förändringar som kommentarer så kan det på sikt bli en riktigt bra samling tips!

Vi har en sån fjärravläst elmätare kopplad till vårt elabonnemang. Med den är det enkelt att följa vilken elförbrukning vi har från månad till månad. Från första avläsningen i april har vi snittat strax under 1800 kWh i beräknad årsförbrukning. Så här ser vårt boende ut (energiklass inom parentes):

• Vattenburen fjärrvärme
• Ny kyl och frys (A)
• Diskmaskin (A)
• Tvättmaskin (A)
• Lågenergilampor i hela lägenheten

Jag skulle vilja säga att vi lever ganska normalt. Vi kör i snitt en diskmaskin om dagen, tvättar 3-4 tvättar per vecka och släcker lamporna när vi inte är i ett rum. Vi lagar mycket mat hemma och använder ugnen ganska flitigt. Vi har aktivt valt att inte ha två stora energitjuvar: torktumlare och handdukstork. Vi har strömbrytare på grenuttag. Standardtipsen för att spara el. I trapphuset där elmätaren sitter finns även grannens elmätare. De förbrukar ungefär dubbelt så mycket el som vi gör och jag vet att de har en lägenhet som är bara lite drygt hälften så stor som vår.

Vi har inga direkta energitjuvar som jag känner till. Det som jag konkret vet att vi skulle kunna spara in på är att stänga ner våra bredbandsburkar (switch, trådlöst, telefoni). Jag tror att det drar runt 40 W, det vill säga runt 350 kWh per år. Det som är intressant är att vi genom att sätta en fjärrbrytare på detta och stänga av det när vi inte är hemma utan problem skulle kunna spara runt 250 kWh per år. Det är en minskning med 14 procent! Att komma ned till 1450 – 1500 kWh borde alltså vara görbart utan någon förändring i levnadssätt. Jag har svårt att se att det går att komma ner så mycket ytterligare än det utan att ge upp någon bekvämlighet, till exempel diskmaskin.

Jag håller på och läser boken Beyond Growth av Herman E. Daly. Mycket av det jag gått och funderat på kring tillväxtsjukan får sitt svar i denna bok. På ett enkelt och elegant sätt visar Daly varför det i längden inte är möjligt att ha en evig tillväxt i världens ekonomi. Jag har tidigare skrivit om det här på bloggen. Eftersom jorden är ett slutet system är det en aritmetisk omöjlighet med ständig tillväxt så länge tillväxten till någon del är beroende av nyttjande av jordens naturresurser. Jag har själv läst lite nationalekonomisk makroteori och naturresurser som begränsning för ekonomins aktiviteter finns inte ens med i de ekvationer som lärs ut. Daly har själv jobbat som ekonom på Världsbanken och slogs då för att ekologisk ekonomi skulle få större genomslag i bankens arbete. Det gick inte så bra.

För merparten av alla nationalekonomer är det otänkbart att se naturresurser som en begränsande faktor. Som Daly fick höra: "that’s not the right way to look at it". Daly menar att det handlar om det som Schumpeter kallade pre-analytic vision, enkelt förklarat det analytiska ramverk som används för att analysera ett problem. Dagens nationalekonomer har ett analytiskt ramverk som inte innehåller naturresurser som en begränsande faktor och om de skulle ta med detta i analysen så skulle hela ramverket behövas skrivas om från grunden. För en nationalekonom som investerat hela sitt yrkesliv i arbete baserat på det nuvarande ramverket kräver det mod och styrka att över huvud taget fundera på den frågan. Enklare då att säga "that’s not the right way to look at it".

I dessa dagar av finanskris där den viktigaste frågan på allas läppar är när vi åter ska nå tillväxt känns det relevant att fundera på denna heliga tillväxt och om det kanske finns något alternativ. I kommande inlägg utvecklar jag mina tankar inom ämnet.

Länkar:
Uneconomic growth in theory and in fact

International Energy Agency (IEA) är OECDs organ för energirådgivning. Från att tidigare förespått en oljeförbrukning på runt 106 Mbpd (Miljoner tunnor per dag) år 2030 talar deras chefsanalytiker idag öppet om peak oil som nära förestående. Från DN:

Enligt Birol verkar många regeringar omedvetna om att oljan håller på att ta slut snabbare än man tidigare beräknat. Den globala produktionen bedöms ha nått kulmen inom de kommande tio åren, vilket är minst ett decennium tidigare än de flesta hade räknat med.

IEA har under en tid backat från sina tidigare prognoser och verkar nu aktivt ha börjat varna för att vi står inför en kommande prekär situation. När världsekonomin återhämtar sig är det mycket sannolikt att vi kommer att se en snabb stegring av priset för råolja upp mot de nivåer vi hade innan krisen slog till och högre. Att vi när hela världen befinner sig i recession har ett pris på runt $60 per fat säger en del om hur ansträngt utbudet är. Investeringar i utökad kapacitet tar år att genomföra och många projekt har stoppats i väntan på att ekonomin ska återhämta sig.

IEAs World Energy Outlook 2009 kommer den tionde november. Jag väntar med spänning…

Länkar:
Artikel i DN
Artikel i The Independent
IEAs World Energy Outlook 2008 executive summary

Tidigare på Jonas hållbara blogg om peak oil:
Peak oil
Det rör på sig när det gäller oljan
Oljan och samhället: Maten
Oljan och samhället: Flyget
Oljan och samhället: Plast och kemikalier
Oljan och samhället: Bilen

Som billös är det ganska ofta man behöver frakta något som är lite för stort för att bära själv, men inte tillräckligt stort för att egentligen kräva en bil. Typexempel för mig är att lämna saker till Stadsmissionen, åka på utflykt och storhandla mat. Tidigare har jag löst problemet antingen genom att låna bil, åka taxi eller packa mindre. Trogna läsare kanske kommer ihåg mina turer till stormarknaden med ryggsäck. Jag har länge suktat efter en kärra att sätta bakom cykeln för att klara av dessa saker på ett bättre sätt. Efter att ha hållit utkik på blocket ett tag och inte hittat något valde jag att köpa en ny kärra. Den enda jag hittade var en på Biltema för 899 kr.

Cykelkärran efter en tur till stormarknaden.

En handling i klassen 1000 kr ryms utan problem.

Jag kan lova att man får många blickar när man parkerar en cykel med kärra på den gigantiska parkeringen utan för Coop Forum. Ännu fler får man när man står och lastar på efter att ha handlat färdigt.

Olastad har jag lyckats snurra runt kärran några gånger när jag tagit svängar oförsiktigt. Med full last (och son på pakethållaren) går det rejält tungt i uppförsbackarna. Men det är bara att se det som ett träningspass!

Ett miljövänligare sätt att handla är nog svårt att hitta, om man bortser från att inte handla alls…

Bonuslänk till familjen som försökte leva i radhusområde utan bil.