frivillig enkelhet

Jag har tidigare skrivit om tillgången på litium och huruvida den kan bli en begränsande faktor för utrullningen av eldrivna bilar. Efter att Flute skrivit om elbilar för ett tag sen blev jag intresserad av att återvända till frågan och gräva lite mer. Det pågår en hel del arbete kring eldrivna fordon i Sverige, bl.a. finns Powercircle och Vattenfall och Volvos samarbete. Inom Elforsk har man också tittat närmare på hur introduktionen av elbilar skulle påverka elsystemet i Sverige. Hos Elforsk hittade jag också en rapport just om litium-jonbatterier. Från rapporten:

I korthet kan kunskaperna från litteraturen sammanfattas i följande punkter:

• Litiumtillgångarna är koncentrerade till Syd- och Nordamerika samt till Kina. Vid sidan av annan användning räcker de för att tillverka for-donsbatterier i mer än 300 år.
• Kobolttillgångarna finns främst i Afrika, i Australien och i Kina. De kända tillgångarna räcker dock bara för cirka tio års batteritillverkning och därför måste hoppet stå till andra metaller som katodmaterial.
• Nickeltillgångarna är mer spridda än för kobolt och litium. Vid sidan av annan användning räcker de kända tillgångarna för att tillverka for-donsbatterier i minst 100 år. Detsamma kan sägas om mangan, men här är tidsfönstret sannolikt mer än 200 år.
• Den ofullständiga återvinningen av metallerna ökar deras omsättning i naturen. Detta till trots behöver man inte befara att negativa miljö- och hälsoeffekter uppkommer. Detta beror på att den extra belastningen inte leder till att halterna uppnår de nivåer som med stor försiktighet satts upp som konservativa miljögränser.
• Tillverkningen av batterier medför att CO2 emitteras. Batteriernas klimatbelastning är dock med svensk el som utgångspunkt redan intjänad efter 1210 mils körning. För hybridfordon nås intjäningsgränsen redan efter 200 mil.
• För anodmaterialet liksom det lösningsmedel som behövs för transporten av litiumjoner i batteriet ses inga egentliga begränsningar eller miljöproblem.

Det står mycket intressant i rapporten som är väldigt lättläst. När det gäller den långsiktiga tillgången på litium står det:

I en försiktig beräkning kan man enligt punkt 4.3 utgå från att litiumbehovet i genomsnitt är av storleksordningen 2,2 kg per batteri under de första 15 åren för att därefter sjunka till 0,66 i takt med återvinningen. Det globala behovet av litium för andra ändamål antas även fortsättningsvis vara 20 000 ton per år varav 70 % på 15 års sikt återvinns. Hur den ackumulerade förlusten av litium utvecklas under de närmaste 100 åren med de gjorda antagandena illustreras i Figur 6. Slutsatsen av de här gjorda beräkningarna är att nu kända tillgångar av litium räcker i cirka 300 år.

Det är intressant hur man definerar “lång sikt”. I det här fallet är 300 år “lång sikt”. Att försöka säga vilken typ av drivmedel bilar har om 300 år är förstås ren spekulation. Ja vad ska man tro?

Lite mer länkar för er med tid över:
Plug in road 2020
Kunskapsunderlag angående marknaden för elfordon och laddhybrider

Ni får förstås läsa med er kritiskt granskande förmåga påslagen.

Jag har försökt ta mig igenom Small is beautiful av E. F. Schumacher. Boken finns med som referens i många andra böcker om miljö och jag har förstått det som att den betraktas som något av en klassiker.

E. F. Schumacher var ekonom och det finns ett sällskap med hans namn verksamt i USA. Boken innehåller en del intressanta idéer, men som alla böcker som förutspår framtiden känns den idag lite daterad. Det finns bland annat ett kapitel om råvaror som förutspår akut oljebrist under 1980-talet vilket vi i efterhand vet inte uppstod. OAPECs embargo 1973 ledde bland annat till att man upptäckte nordsjöoljan och  istället fick vi under 1980-talet de lägsta oljepriserna på lång tid.

Schumacher skriver om Burma som ett föregångsland när det gäller utveckling. Det var under sin tid som konsult i Burma som han utvecklade sin teori om det som kallas Appropriate Technology. Idag känns det inte direkt kosher att använda Burma som ett positivt exempel.

Det finns i vilket fall som helst en del intressanta tanker som Schumacher utvecklar i boken som man även idag används. Tanken om en mellanteknik, “Intermediate Technology”, har används av en del länder i deras utveckling. Det handlar om att ett utvecklingsland inte ska gå direkt till en kapitalintensiv produktion utan istället använda sig av teknik som höjer produktiviteten, men ändå är arbetsintensiv. Tanken är att så länge ett land har hög arbetslöshet är det bättre att skapa många jobb istället för välbetalda jobb. Genom sysselsättning åt alla så kan man sedan bygga vidare med utbildning, sjukvård och sanitet.

Jag skulle säga att de asiatiska ekonomiska frizonerna måste betraktas som en slags nykolonialism där man skeppar in utrustning från utlandet och bygger en högproduktiv fabrik samtidigt som man anställer lokal personal som får väldigt dåligt betalt. Ett exempel på nyttjandet av mellanteknik är då hand in hand som istället börjar från andra hållet och försöker mobilisera så många människor som möjligt i småskalig produktion som knappast är lika effektiv men som skänker fler människor framtidstro och möjligheten till försörjning.

Schumacher skriver om hur vi använder icke förnybara resurser (kol, olja, fossilgas, osv) som omsättningstillgångar trots att det egentligen handlar om kapital. Jag har tidigare skrivit om detta och det är ett centralt tema i ekologisk ekonomi. Jag kan tänka mig att Schumacher var en av de första som förde fram dessa tankegångar.

Slutligen förespråkar Schumacher småskalighet i organisationen av samhället och näringslivet. Han hävdar att ökad centralisering och storskalighet gör att människor känner sig alienerade från varandra och från sitt arbete.

Om ni känner för att lära er mer om Schumacher rekommenderar jag er att följa länkarna i detta inlägg snarare än att läsa boken. Den fick för övrigt beställas fram från magasinet på Stadsbiblioteket… 🙂

Eftersom jag är från Piteå är det extra roligt att det pågår ett flertal intressanta projekt inom förnybara bränslen där. Chemrec inviger idag sin pilotanläggning för svartlutsförgasning vid Smurfit Kappa i Piteå. Man tar svartluten som är en biprodukt från pappersproduktionen och förädlar denna till DME via förgasning. Chemrec skriver i sitt pressmeddelande:

The potential is significant. In Sweden up to one half of all heavy road transportation could be run on BioDME and globally well over 30 million m3 diesel equivalents per year could be produced from the available black liquor feedstock, enough to fuel one million heavy trucks.

Förbrukningen av diesel i Sverige var 2008 ungefär 4,8 miljoner kubikmeter. Det betyder att Chemrec beräknar potentialen av DME till ungefär 2,4 miljoner kubikmeter dieselekvivalenter. Globalt sitter Sverige enligt dessa beräkningar på 8% av all svartlut vilket måste vara unikt i förhållande till vår folkmängd. Jag har svårt att tro att något annat land har potential att ersätta så stor del av sin dieselförbrukning med DME. Att vi kommer en i närheten av denna produktion ens på medellång sikt verkar inte sannolikt. Den fabrik som planeras i Örnsköldsvik ska ha en kapacitet på 100 000 ton och stå färdig tidigast 2014. Denna produktion motsvarar 65 100 ton dieselekvivalenter vilket i sin tur är 79 877 kubikmeter. Detta skulle om jag fått alla siffror rätt motsvara ungefär 1,7% av Sveriges dieselförbrukning 2008.

DME verkar vara ett bra bränsle för att driva tung trafik. Det är en gas, men blir flytande vid relativt lågt tryck, 5 bar. Energiinnehållet är 28 MJ/kg jämfört med 43 MJ/kg för diesel. Gastankarna blir ganska stora för att få en vettig räckvidd och på en lastbil eller buss är det enklare att få plats med dessa jämfört med en personbil.

Jag vet inte om alla sulfatbruk är intresserade av att använda sin svartlut till DME, normalt bränner man svartluten i en sodapanna och använder värmen för att driva processerna i bruket. Det kan säkert vara lönsamt att göra DME av svartluten, men då måste energi tillföras på något annat sätt och förädlingsvärdet i DMEn måste vara så högt att det är ekonomiskt gynnsamt att ersätta den förlorade energin med något annat samtidigt som man får en vettig återbetalningstid på investeringen för förgasningsanläggningen.

Idag är allt detta fortfarande på forskningsstadiet och drivs runt med EU-pengar. Om DME kommer vara ekonomiskt gynnsamt för åkerier och bussbolag beror såklart på hur prisutvecklingen för diesel kommer att se ut.

Läs mer i Ny Teknik:
Nu rullar Volvos DME-lastbilar

Är vårt förhållande till prylar på väg att förändras? Kommer tillgång i framtiden att vara viktigare än ägande?

I en kolumn i Wired 18.09 hävdar Clive Thompson detta och lyfter fram Zilok som ett exempel. Via tjänsten kan man hyra ut sina ägodelar. Idén fick fransmannen Gary Cige när han skulle hjälpa en vän att sätta upp en spegel i dennes fritidshus och de behövde en borrmaskin. Han insåg att även om han själv saknade en borrmaskin så var han omgiven av borrmaskiner i alla hus runt omkring, men han hade inget sätt att komma åt dem.

(Lösningen hade kanske tidigare varit att knacka på hos grannen och fråga efter en borrmaskin, men givet att vi lever i ett modernt samhälle med alienerade och hyperstressade prestationsmänniskor fungerar inte det längre utan nu är det en Internettjänst (eller app!) som är lösningen.)

IKEA inleder tillsammans med Blocket ett samarbete för handel med begagnade möbler. Sedan tidigare finns tjänsten Billy & Friends som går ut på samma sak. Handel på Tradera och Blocket har blivit en folksport.

Frågan är om det i grunden handlar om att folk har för mycket saker och försöker göra sig av med överflödet, eller om det är något annat som pågår bakom kulisserna. Är det insikten att man i olika skeden av livet har olika materiella behov och att ingen tjänar på att man behåller barnvagnen i förrådet efter att barnen börjat skolan?

Håller vår inställning till prylar på att förändras från att handla om införskaffandet och ägandet till att istället handla om tillgång vid behov och nytta?

Själv har jag min inställning till ägodelar klar:

• Det jag använder dagligen används tills den tekniska livslängden är slut.
• Det jag har behov av just nu införskaffas primärt begagnat, sekundärt nytt.
• Det jag inte längre har behov av och där inget behov väntas uppstå inom de närmsta åren avyttras eller bortskänkes.

Sociologen Roland Paulsen har skrivit en bok om Arbetssamhället. I boken beskriver han den rådande arbetsideologin ur ett historiskt perspektiv. Från att ha präglats av en stark avsky för arbete, som hos Platon och Aristoteles, har den västerländska civilisationen lärt sig betrakta arbete som något gott i sig.

Det många uppmärksammat är hur vi som konsumenter upprätthåller arbetssamhället genom att konsumera sådant som det tidigare inte funnits något behov av. Men även i arbetslivet märker vi av det minskade arbetsbehovet. Utöver dess inkomstbringande funktion kan det ofta vara svårt att se vad ens arbete tjänar till. Med tjänsteproduktionens tillväxt antar arbetet en abstraktare, tommare och mer substanslös skepnad, konstaterar han.

Boken har utkommit i dagarna på Gleerups förlag. Det var även en intervju med honom i DN. Hela frågan om arbetstidsförkortning och vad våra jobb i allmänhet bidrar med är mycket intressant. Helt klart finns det arbeten som knappast kan sägas bidra med något positivt.

Anki länkade nyligen till ett inslag med Ivan Liljegren från cykelidag. Det mest talande med det inslaget tycker jag var programledarnas miner efter inslaget. Förslag på hur man ska tyda dem mottages tacksamt!

Jag ska försöka läsa boken så snart som möjligt och återkommer med en recension.

Den tredje boken på semestern blev Växla ner! – 77 sätt att leva bättre på mindre av Karin Lilja. I boken berättar Karin på ett personligt sätt och med exempel ur sitt eget liv hur man kan växla ner inom olika områden som boende, mat, nöjen och motion. Det är mer en reflektions- och tankebok snarare än en gör-så-här bok, även om det finns en mängd konkreta tips om hur du kan växla ner ditt liv.

Av någon anledning blev jag inte jätteengagerad av boken. Jag har läst ganska många böcker på samma tema och tyckte inte att den här tillförde något direkt nytt. Det tematiska upplägget funkar bra, men tipsen känns mest som sådant jag läst förut. Till stor del tror jag det beror på att de flesta som växlar ner sina liv gör liknande resor och kommer fram till ungefär samma saker. Om jag läst den här boken som en av mina första böcker om nedväxling hade jag förmodligen haft ett annat omdöme.

Det är en ganska tunn bok som går snabbt att läsa och den lämpar sig bra för blädderläsning eller läsa ett kapitel i taget. Om du inte har läst några böcker om nedväxling tidigare kan du säkert få bra inspiration från den. Min fru var mer positiv i sitt omdöme och tyckte boken var bra.

Personligen rekommenderar jag Rik på riktigt och Lev enklare som första böcker att läsa om du är intresserad av nedväxling och vill läsa på svenska.

Anki har tidigare recenserat boken och hon var mer positiv i sitt omdöme.

Jag har skrivit om köttkonsumtion tidigare. Min fru stack boken Monsterbiff till middag? i näven på mig och det fick bli min andra bok i hängmattan. Jag har tidigare bland annat läst The Omnivore’s dilemma av Michael Pollan. Monsterbiff till middag? har lite samma upplägg, vi får följa olika slaktdjur från deras födelse till slakten. Skillnaden är att denna bok utspelar sig i Sverige och beskriver svenska förhållanden.

Att förhållandena för slaktdjur i andra länder för det mesta är rätt vedervärdiga var jag väl medveten om och jag kan väl inte direkt påstå att jag hade speciellt högt ställda förväntningar på den svenska djurhållningen heller. Man måste vara mer än lovligt naiv om man tror på grönbetet i reklamen. I vilket fall som helst berättar Torbjörn och Ylva Esping en deprimerande historia fylld av fuskande bönder och en näring som inte direkt har djurens välbefinnande i högsätet. Boken är till stor del skriven i jagform av Torbjörn som under 20 års tid varit journalist på tidningen ATL Lantbrukets affärstidning.

I boken får vi följa några vanliga slaktdjur: kycklingen, kalkonen, grisen och kossan. Fram träder en bild av en bransch som ensidigt fokuserat på produktivitet och vinst under lång tid. Kött är idag 30 procent billigare än 1990 och vår konsumtion har ökat från 50 kg per person 1950 till 83 kg per person idag. Förlorare är djuren som tvingas leva ett i allmänhet miserabelt liv inomhus för att slutligen gå till slakt under inte allt för trevliga omständigheter.

På sätt och vis är det vi konsumenter som gjort att vi hamnat här. Vi har inte efterfrågat kött från djur som är uppfödda under bättre förhållanden och det är få som är beredda att betala en premie för den typen av produkt. Det är inte för att bli rika som branschen drivit utvecklingen åt det här hållet. Lönsamheten är dålig. Antalet djur som går till slakt minskar, framförallt inom gris- och nötproduktionen har svenska bönder svårt att konkurrera med importkött som sannolikt framställts under ännu värre former. Svenska konsumenter blundar och sväljer den danska fläskfilén.

Kött används ofta som lockvara i annonser från livsmedelsbutiker. (Det är ganska absurt när man tänker på det, en helsida med styckade kroppsdelar och lockande prislappar.) Varför är det kött, billigt kött, som ska driva besökare till butiken? Varför kan det inte vara fräscha grönsaker? Handlarna säljer kött till inköpspris men paprika kostar 59,90 kr/kg mitt i skördesäsongen. Det kan inte vara möjligt att mata spannmål genom ett djur och sälja det till en lägre kostnad än en grönsak. Det är något annat som pågår i bakgrunden.

Om vi som konsumenter går tillbaka till en köttkonsumtion kring 35-50 kg/år och samtidigt börjar kräva kött från djur som faktiskt levt ett bra liv och dessutom får sluta det på ett värdigt sätt skulle vi få äta vegetariskt vissa måltider, men den totala kostnaden för maten skulle inte öka.

Att äta strikt vegetariskt är förstås det säkraste sättet att veta att man inte bidrar till djurplågeri, men de flesta är inte villiga att bli vegetarianer. Jag tror och hoppas att ganska många är beredda att minska sin köttkonsumtion för att få ett renare samvete. Tyvärr är jag övertygad om att det också finns många som skiter fullständigt i hur djuren de stoppar i sig har det under sin levnad, bara de får billigt kött. Att de sedan inte behandlar sina katter, hunder och andra husdjur på samma sätt får man inte nämna för då blir det något svart i blicken. Grisarna får finna sig i att de hade otur i livets lotteri och därför ska födas upp till slakt och inte till att bli högt aktade familjemedlemmar. Intelligens eller förmåga att känna smärta har inget med saken att göra.

Jag menar att alla ska läsa Monsterbiff till middag? och sedan reflektera, gärna tillsammans med familjen, över vad man ska tycker är okej. Antingen kommer man fram till att en del förändringar i kosthållningen är på sin plats, eller så tycker man att dagens ordning är acceptabel.