Bilden från Yelah.
Jag var på konferens med jobbet i tisdags och fick då frågan från en kollega på avdelningen. Jag kan inte dra mig till minnes att jag pratat med honom om mitt köpstopp. Det är möjligt att jag gjort det, eller så har han hört det av någon annan på jobbet. I vilket fall som helst är det inte första gången jag får frågan. Det finns onekligen ett intresse för vad och hur vi konsumerar och vilken inverkan det har på miljön som inte fanns för några år sedan.
Jag berättade kort hur jag tycker att det går. Själva köpstoppet är fortfarande ganska enkelt. Visst händer det att jag ibland känner för att gå ut och köpa något, men i regel är det inte för att jag verkligen behöver något utan för att jag fått en köpimpuls från reklam, eller ett tecken på att något annat inte står rätt till – att jag exempelvis är uttråkad och behöver hitta på något nytt att göra.
Efter att vi pratat kort om detta gick samtalet symptomatiskt över i att diskutera fotoprylar istället. Nya objektiv och fräsigare kamerahus som pockar på köp. Ledaren för aktiviteten vi höll på med konstaterade att hans Nikon D70 var fem år gammal och började kännas lite omodern. "Men den fungerar ju lika bra som en ny kamera", konstaterade han uppgivet. Det skulle inte förvåna mig om det trots det snart finns en annons på blocket: "Nikon D70 säljes pga köp av ny kamera"
Även om fler idag i alla fall reflekterar över sin konsumtion är det en lång väg kvar att vandra innan faktiska förändringar kommer att ske i någon större skala. Jag tror att pendeln är på väg att svänga tillbaka, men den har inte fått upp farten riktigt ännu.
Att konsumera betyder att använda upp, att förgöra och vi gör vår plikt som konsumenter för att leva upp till ordalydelsen.
frivillig enkelhet 