frivillig enkelhet

Så här i semestertider finns tid för att reflektera över livet och vad det går ut på egentligen. Efter att varit hemma med sonen sedan i december är det snart dags att börja jobba igen. Som alla andra familjer med två arbetande föräldrar och småbarn har även vi börjat diskutera hur vi ska få vardagen att fungera på ett smidigt sätt. Den största frågan är om det är nödvändigt för en eller båda att gå ner i arbetstid för att stressen inte ska bli för stor. Som det ser ut nu kommer vi att till en början jobba heltid båda två men jag kommer flagga för att jag kanske går ner i tid om det inte fungerar.

I samband med denna diskussion har jag också funderat på vilka förväntningar vi egentligen har på vardagen. Hur mycket är det rimligt att hinna med om man jobbar heltid?

Grundläggande mänskliga behov tar en stor del av dygnets timmar i anspråk att uppfylla. I tabellen nedan sammanfattar jag ungefär hur lång tid de vardagliga aktiviteterna tar. Om man vill göra det i lugnt tempo är den övre tiden mer realistisk.

De kvarvarande 2,5 timmarna ska räcka till allt det där andra som vi vill hinna med i livet. Vara med barn och vänner, förkovran, skratt. Det är uppenbart att den tiden för de flesta inte känns tillräcklig, alltså måste något stryka på foten. Att gå ner i arbetstid gör inte speciellt många eftersom det skulle innebär en sänkt materiell standard. Det är alltså de basala aktiviteterna som krymps. Vi sover 6-7 timmar och vaknar trötta. Vi stressar vid matbordet och på toaletten. Det blir inte 30 minuters motion varje dag. Men eftersom detta är aktiviteter som utförs varje vardag betyder det också att vi kommer att stressa varje vardag.

Det finns egentligen bara två vägar att gå om man inte vill stressa. Antingen får man gå ner i arbetstid eller acceptera att vardagen till största delen kommer bestå av att äta, sova och arbeta.