I Hållbarhetsmyten – Varför ekonomisk tillväxt inte är problemet ger Martin Andersson och Christer Gunnarsson sin bild av det man kallar ekologismen. Tanken att vi ska bevara ursprungliga natur- och kulturmiljöer istället för att förespråka modernisering, tillväxt och samhällsomvandling.
Det finns mycket att säga om den här boken. Jag skulle utan tvekan kunna skriva ett långt inlägg om varje kapitel.
Många saker håller jag med författarna om, samtidigt störs jag av att man konsekvent genom hela boken väljer exempel som jag menar i stor utsträckning inte speglar vad de flesta (i alla fall de som befinner sig i mittfåran) inom miljörörelsen ser som lösningar på människans utmaningar.
Jag håller exempelvis med om att en högproduktiv jordbrukssektor är ett måste i ett modernt land. Bara genom att frigöra människor från livsmedelsproduktion finns det händer och huvuden över för att göra andra saker. Författarna får det dock att låta som att de som förespråkar hållbar utveckling är motståndare till detta och ser en framtid där vi har gått tillbaka till självhushållning. Särskilt kritiska är man mot det motstånd som sägs existera mot att det afrikanska jordbruket ska genomgå den strukturomvandling som den utvecklade världen i stort gjort under 1900-talet. Tvärtom finns det flera framträdande representanter för hållbar utveckling som är för en sådan omvandling i Afrika. Ett exempel är Johan Rockström som framfört detta budskap vid flera tillfällen.
Trots att författarna är ekonomer och inte agronomer menar de tvärsäkert att en ekologisk jordbruksproduktion alltid har mycket sämre produktivitet än en konventionell. Jag tror att verkligheten är mer komplicerad än så och det är ett exempel på hur man gör det enkelt för sig för att hamra hem sin poäng.
I författarnas värld finns det inga problem med det konventionella jordbruket, det verkar som att man aldrig har hört talas om algblomning eller artdöd.
När man diskuterar frågan om ekologiskt fotavtryck och påståendet att industriländerna skulle behöva krympa sina ekonomier för att minska detta menar man exempelvis att Sveriges medellivslängd skulle sänkas tio år, eftersom vi skulle behöva återgå till BNP/capita som den var i slutet av 1920-talet. Det låter ju slagkraftigt, men ett Sverige idag som producerade säg hälften så mycket varor och tjänster skulle naturligtvis inte se likadant ut som Sverige gjorde då. Vi har ju hunnit bygga en del hus och uppfinna en del nya saker sedan dess. En mer intressant frågeställning tycker jag är om det är möjligt att ha en teknologisk utveckling i ett samhälle utan tillväxt?
Boken innehåller en bra sammanfattning av hur diskussionen kring population, hållbarhet och miljöförstöring har låtit under 1900-talet. Man tar upp de flesta kända personerna och granskar kritiskt deras förmåga att komma med förutsägelser om framtiden. Onekligen är det så att exempelvis Paul Ehrlich haft fel om väldigt mycket och jag tror personligen inte att det kommer att bli någon massvält på jorden, inte ens när vi når nio-tio miljarder någon gång under detta århundrade.
Författarna använder återkommande som argument att många använt sig av axiomatiska modeller när man förutspått framtiden och att dessa modeller inte hållit för empirisk granskning och det historiska förloppet. Istället menar man att den traditionella utvecklingstanken med ekonomisk tillväxt och strukturomvandling är det som visat sig fungera i praktiken. Problemet med det argumentet är som jag ser det att det lider av precis samma brist. Det faktum att den modellen fungerat bättre historiskt är ingen garanti för att det kommer fortsätta att göra det framöver. Det motargumentet tar man också upp i boken, men man ger ingen bra förklaring till varför det inte är giltigt.
Ingenstans i boken diskuterar man hur det ska vara möjligt att för evigt öka uttaget av exempelvis malm, kol och olja. Som bevis på att detta inte är ett problem har man med en massa grafer på prisutvecklingen för olika metaller. Att det inte finns någon nära förestående brist på järn kan nog de flesta ställa sig bakom, men att gömma sig bakom argumentet att “om det blir brist så kommer detta att lösas med substitution av någon annan metall” tror jag är att göra det väldigt enkelt för sig. Detta gäller inte minst oljan där det inte finns något substitut som ens på medellång sikt går att få fram i den volym som skulle krävas och till ett pris som är ens i närheten av vad den kostar idag.
Oavsett om du förespråkar tillväxt eller nedväxt kommer du finna mycket att fundera på i den här boken. Du kommer säkerligen att lämna den med vässade argument, hur dessa än ser ut.
Uppdatering: Se en intervju med Christer Gunnarsson.
frivillig enkelhet 