frivillig enkelhet

Under en genomsnittlig dag 2010 tittade den svenska TV-befolkningen 166 minuter, det vill säga två timmar och 45 minuter, på TV vilket är lika länge som förra året. Under vardagar (mån-tor) är den genomsnittliga tittartiden densamma som under 2009 (154 min), medan den har minskat med två minuter under både fredagar och söndagar. Under lördagar tittar den svenska TV-befolkningen 5 minuter mer på TV än under 2009.

Om du är som Svensson kommer du när du dör att ha tittat på teve i i sju år av ditt vuxna liv. Alla kommersiella kanaler är fyllda med reklam som påverkar dig att köpa saker du inte behöver. Det betyder att förutom den direkta tidsförlusten på sju år kommer du indirekt att arbeta ytterligare ett antal år för att ha råd med de saker som reklamen påverkat dig att köpa. Jag kan med säkerhet säga att genom att sluta titta på teve kommer du att få minst tio år av ditt liv tillbaka.

Vad skulle du göra om någon på din dödsbädd kom och sa “hej, vi hittade tio år extra åt dig i en garderob, men sen är det slut!”?

Stäng av teven och börja med att i stillhet fundera på vad ditt svar är på den frågan!

För lite inspiration kan ni titta på Clay Shirky.

(Det har varit ovanligt många besökare som hittat hit till bloggen de senaste dagarna. Jag hoppas ni finner något intressant att läsa och återkommer! Det är fantastiskt roligt med alla kommentarer ni skriver. Oavsett vad ni tycker är det intressant att höra hur ni resonerar.)

Jag lånade boken Slutkört av Lars Henriksson för ett tag sen. Jag förväntade mig en bok om bilismen och hur den påverkat samhällsutvecklingen under 1900-talet. Till viss del innehåller den också det. Kapitlet om hur det svenska samhället anpassades till bilen enligt amerikanska mått under 50- och 60-talen är intressant, men inte speciellt uttömmande.

Några intressanta statistiska fakta från boken:

• Hela 96 procent av alla sammanboende med barn har bil! Det förklarar varför vi så ofta möts av höjda ögonbryn när andra familjer får klart för sig att vi inte har någon bil.
• Bilen står still 96 procent av tiden! Jag har sett andra siffror som är något lägre, men oavsett är det otroligt hur mycket vi är beredda att betala för något som används så lite.

Tyvärr lider stora delar av boken av att författaren anlägger ett tydligt socialistiskt perspektiv på verkligheten. Beskrivningen av hur ledningen på Volvo jagar effektivitet är väl intressant som ett tidsdokument, men har inte så mycket med bilismen som sådan att göra. De lösningar som skisseras för att nå ett samhälle mindre beroende av bilen har också en socialistisk prägel.

Gabriella Håkansson recenserade boken i DN tidigare i år och jag delar i stort hennes uppfattning.

Vi behöver mer litteratur som tar frågan om bilismen på allvar och kommer med konkreta praktiska lösningar. Slutkört hör tyvärr inte till den kategorin.

Jag kommer ihåg att min morfar brukade hävdade att saker hade “patina”. Det börjar vara rätt många år sen jag hörde det ordet sist. För er som har glömt bort vad det betyder säger Rikstermbanken:

Definition: ytbeläggning eller ytbeskaffenhet som ger intryck av hög ålder.

Anmärkning: patina kan bildas genom kemiska reaktioner under inverkan av luft, vatten eller jord eller genom mekaniska processer, såsom nötning.

Vanligtvis pratar man om patina i samband med gamla oxiderade metallföremål, men även antika möbler som är nötta av tidens tand brukar man säga är “patinerade”. Uttrycket går förstås att använda i alla möjliga sammanhang. Min dator börjar exempelvis vara rätt patinerad. Färgen är snyggt bortnött där jag vilar vänsterhanden. Plasten på pekplattan är skönt blankpolerad.

Nu för tiden är saker ofta gjorda av material som ser riktigt fula ut när de blir nötta. Folierade möbler från IKEA är ett exempel. Jämför med en femtiotalsmöbel som du drar på lite olja på så den ser ut som ny. Kostnad går före hållbarhet.

Många saker hinner aldrig bli nötta innan vi slänger bort dem. Kläder och elektronik drabbas ofta av detta öde. Fullt fungerande och i bra skick skickar vi det till återvinning.

Jag vill slå ett slag för patinans återkomst:

Välj saker som åldras med värdighet! Ta hand om dem! Beröm andra för deras patinerade saker! Känn dig bekväm med prylar som inte är skinande nya! Dina vänner tycker sannolikt inte bättre om dig bara för att du har en iPhone 5 istället för en iPhone 4.

Jag har under mitt år med aktivt rensande blivit rätt bra på att släppa taget om saker jag inte använder och aldrig kommer att använda i framtiden. Det jag har absolut svårast att göra mig av med är mina böcker. Jag har ungefär två Billy fulla. Inte lite, inte jättemycket. En salig blandning av skönlitterärt och fakta. Gemensamt för de flesta är att jag aldrig kommer att läsa dem igen.

Jag har en idé om att mitt bibliotek på sikt endast ska bestå av sådant jag antingen läser regelbundet, eller vet att jag kommer läsa i framtiden. Genom att jag numera lånar allt jag läser först och överväger varje köp ordentligt känner jag mig trygg i att det inte kommer att öka i omfång allt för snabbt. I snitt skulle jag säga att det är ett par om året jag läser som är så bra att de platser i mina framtida hyllor. För alla övriga räcker det gott att de finns med på min lista över det jag läst.

Mitt problem är hur jag ska göra mig av med allt som inte platsar. Det är till större delen god litteratur, men inte tillräckligt bra för en permanent plats. Att göra en storrensning känns som ett oöverstigligt hinder, även om jag är övertygad om att jag inte skulle ångra det i efterhand. Min nuvarande metod är att rensa ett par i veckan. Hittills har jag inte saknat något och jag kommer knappt ihåg vad det är som försvunnit.

Jag vet inte vad det är med just böcker som gör det svårare att skiljas från dem jämfört med annat. Är det tiden man investerat i att läsa dem? Hur det ser ut i bokhyllan? Rädslan att ge bort något man kommer att sakna i framtiden?

Med nuvarande takt tar det nog ungefär ett år innan jag gjort mig av med allt. Vi får se hur det går.

I Hållbarhetsmyten – Varför ekonomisk tillväxt inte är problemet ger Martin Andersson och Christer Gunnarsson sin bild av det man kallar ekologismen. Tanken att vi ska bevara ursprungliga natur- och kulturmiljöer istället för att förespråka modernisering, tillväxt och samhällsomvandling.

Det finns mycket att säga om den här boken. Jag skulle utan tvekan kunna skriva ett långt inlägg om varje kapitel.

Många saker håller jag med författarna om, samtidigt störs jag av att man konsekvent genom hela boken väljer exempel som jag menar i stor utsträckning inte speglar vad de flesta (i alla fall de som befinner sig i mittfåran) inom miljörörelsen ser som lösningar på människans utmaningar.

Jag håller exempelvis med om att en högproduktiv jordbrukssektor är ett måste i ett modernt land. Bara genom att frigöra människor från livsmedelsproduktion finns det händer och huvuden över för att göra andra saker. Författarna får det dock att låta som att de som förespråkar hållbar utveckling är motståndare till detta och ser en framtid där vi har gått tillbaka till självhushållning. Särskilt kritiska är man mot det motstånd som sägs existera mot att det afrikanska jordbruket ska genomgå den strukturomvandling som den utvecklade världen i stort gjort under 1900-talet. Tvärtom finns det flera framträdande representanter för hållbar utveckling som är för en sådan omvandling i Afrika. Ett exempel är Johan Rockström som framfört detta budskap vid flera tillfällen.

Trots att författarna är ekonomer och inte agronomer menar de tvärsäkert att en ekologisk jordbruksproduktion alltid har mycket sämre produktivitet än en konventionell. Jag tror att verkligheten är mer komplicerad än så och det är ett exempel på hur man gör det enkelt för sig för att hamra hem sin poäng.

I författarnas värld finns det inga problem med det konventionella jordbruket, det verkar som att man aldrig har hört talas om algblomning eller artdöd.

När man diskuterar frågan om ekologiskt fotavtryck och påståendet att industriländerna skulle behöva krympa sina ekonomier för att minska detta menar man exempelvis att Sveriges medellivslängd skulle sänkas tio år, eftersom vi skulle behöva återgå till BNP/capita som den var i slutet av 1920-talet. Det låter ju slagkraftigt, men ett Sverige idag som producerade säg hälften så mycket varor och tjänster skulle naturligtvis inte se likadant ut som Sverige gjorde då. Vi har ju hunnit bygga en del hus och uppfinna en del nya saker sedan dess. En mer intressant frågeställning tycker jag är om det är möjligt att ha en teknologisk utveckling i ett samhälle utan tillväxt?

Boken innehåller en bra sammanfattning av hur diskussionen kring population, hållbarhet och miljöförstöring har låtit under 1900-talet. Man tar upp de flesta kända personerna och granskar kritiskt deras förmåga att komma med förutsägelser om framtiden. Onekligen är det så att exempelvis Paul Ehrlich haft fel om väldigt mycket och jag tror personligen inte att det kommer att bli någon massvält på jorden, inte ens när vi når nio-tio miljarder någon gång under detta århundrade.

Författarna använder återkommande som argument att många använt sig av axiomatiska modeller när man förutspått framtiden och att dessa modeller inte hållit för empirisk granskning och det historiska förloppet. Istället menar man att den traditionella utvecklingstanken med ekonomisk tillväxt och strukturomvandling är det som visat sig fungera i praktiken. Problemet med det argumentet är som jag ser det att det lider av precis samma brist. Det faktum att den modellen fungerat bättre historiskt är ingen garanti för att det kommer fortsätta att göra det framöver. Det motargumentet tar man också upp i boken, men man ger ingen bra förklaring till varför det inte är giltigt.

Ingenstans i boken diskuterar man hur det ska vara möjligt att för evigt öka uttaget av exempelvis malm, kol och olja. Som bevis på att detta inte är ett problem har man med en massa grafer på prisutvecklingen för olika metaller. Att det inte finns någon nära förestående brist på järn kan nog de flesta ställa sig bakom, men att gömma sig bakom argumentet att “om det blir brist så kommer detta att lösas med substitution av någon annan metall” tror jag är att göra det väldigt enkelt för sig. Detta gäller inte minst oljan där det inte finns något substitut som ens på medellång sikt går att få fram i den volym som skulle krävas och till ett pris som är ens i närheten av vad den kostar idag.

Oavsett om du förespråkar tillväxt eller nedväxt kommer du finna mycket att fundera på i den här boken. Du kommer säkerligen att lämna den med vässade argument, hur dessa än ser ut.

Uppdatering: Se en intervju med Christer Gunnarsson.

Gå in i ett rum, välj ut ett ting och fråga dig själv:

Varför är detta ting här? Vilken nytta har jag av det? Vilken glädje skänker det mig? Vad skulle hända om det inte längre var här?

När du går in i ett rum och svarar på dessa frågor, då har du börjat resan mot en medveten inställning till det materiella i livet. Ett liv där du tänkt igenom och gjort val kring vilka saker du omger dig med. Ett liv där allt har sin plats och mening.

I takt med att du rensar ut det överflödiga kommer du att märka att det blir lite lättare att andas, lite lättare att motstå impulsen att ackumulera nytt. När du står i affären kommer du att börja fråga dig själv:

Varför ska jag köpa detta ting? Vilken nytta kommer jag att ha av det? Vilken långsiktig glädje kommer det att skänka mig? Vad skulle hända om jag lät bli att köpa det?

Sakta men säkert kommer flödet av saker genom ditt liv att minska. En dag kommer du att märka att du är nöjd med allt precis som det är. Du har det du behöver och kan fokusera på annat än att rensa och köpa nytt i en evig rundgång.

Mycket som har med enkelhet att göra är projektbaserat. Det kan till exempel handla om att rensa hemmet på överflödiga saker, tömma jobbkalendern på åtaganden eller reflektera över de fem viktigaste sakerna i livet.

Ibland undrar jag om enkelhet bara är ytterligare ett “livsprojekt” som ska bockas av på samma sätt som köksrenoveringen, jordenruntresan eller maratonlöpningen?

Många som kommer in i enkelhetssvängen verkar göra det för att de känner sig överlastade. Det kan handla om saker, sociala åtaganden, arbete eller ekonomi. Som en reaktion på detta påbörjas projektet “förenkla”.

Om man följer enkelhetsbloggar kan man se hur de över tid förändras. I början handlar det mycket om rensande. Göra sig av med alla onödiga saker. Få ordning på ekonomin. När det är avklarat går man vidare till nästa fas. Nu när huset är i ordning, vad är viktigt i livet? Kanske byter man jobb, går ner i arbetstid eller något liknande. Här någonstans börjar man ha frigjort tid och energi för att fundera på vad man egentligen vill göra med sitt liv.

Det är här jag tror många börjar få problem. När man väl är där: var det ett enklare liv man ville ha, eller var det bara något man kastade sig in i för att det verkade vettigt?

Själva kärnan i att leva enkelt är ju enkelheten. Mindre prylar, mindre arbete och mindre stress. Är det möjligt att stanna i detta och känna sig nöjd när omvärlden ständigt skriker mer, mer, mer?

Vad är nyckeln till att i själ och hjärta känna sig nöjd med livet, där jag befinner mig just precis nu?